JULIA # 23 - Lugn hjärtdjur, lugn

Ibland saknar jag Paris så att jag håller på att dö.
Jag har ganska svårt att vältra mig i min längtan, att sakna något har alltid varit en del av mitt liv, man kan inte få utan att lämna. Det är okej. Det går att hålla balansen.
Men Paris alltså. Det är farligt med städer alla har en åsikt om. Det är farligt med städer som äter utländska drömmare.
Jag smulas sönder lite när jag tänker på våren i Paris.
För ett år sen hade jag precis flyttat in i min fina, fantastiska, slitna, underbara lägenhet i Reuilly Diderot. Jag hade köpt min kamera, påbörjat en långdragen kärlekshistoria, jag satt ofta och solade på en utav de fem balkongerna i lägenheten. Det fanns trådlöst Internet och jag vara nära stan. Jag ignorerade elräkningen och hade det varmt hemma, gick barfota på trägolvet. Runt, runt i tolfte, vid socialbostäderna. I jeansjacka och halvfrusna fingrar och kort vitt hår. Jag hade lärt mig ett ge dödsblicken åt dem som förtjänade det så jag var säker och sprang till Dugommier varje morgon och drack väldigt många allonges och skrapade ihop 85 centimes till en baguette. Och prutade på cigaretter, alla kommer väl ihåg mina Reinholds som jag rökte ett tag? Så himla konstiga paket.




Jag lyssnade ofta på en sång, av någon som hette Collet (?) och texten gick lite så här ”you walk around, thought you were beautiful, but it’s just the way they stare” och lite senare ”walk around know you are beautiful, aimless analysis”. Någon som känner till den?

Men jag vill inte leva i våren 2009. Det är inte nu. Mina händer fryser på ett nytt sätt nu. Jag bakar efter nya recept, röker andra cigaretter. Nu har jag flyttat in i Skrapan, femton våningar upp, utsikt söderut, mot Paris men också mot Skåne, Köpenhamn, Marocko. Utsikt mot drömsidan. Det kommer att bli annorlunda, men det kommer att bli bra.

Man får inte förlora sig själv i saknad. Men inte klippa banden heller, vänner är vänner är vänner är det viktigaste man någonsin kommer att ha. Jag saknar Vincent och Ida och att andas rå romantisk luft med Camilla, fyfan vad bra livet var ett tag där. Och att röka hemrullade cigaretter på trappan framför Sacre Coeur mitt i natten med Marie. Men om jag släpper mig själv lös kommer även de fina stunderna i Bryssel upp, när vi, tio personer och en hund, åkte i den stora Vanen till stranden och lyssnade på Bob Dylan och det pyste rök ur alla bilens tusen hål och springor och det regnade, men vi gjorde det till en grej och låtsades om att det var skinande sol. Eller Dublin, alla nätter på Temple Bar, där vi gjorde turiststället till vår stambar och jag lärde mig att stjäla ölslattar. Jag saknar, känner, vrids.
Men vad hjälper dessa minnen?
Riktningen är tagen, jag kan åka tillbaka, helt fri att fortsätta åt vilket håll jag än vill.

Jag har sagt det många gånger – jag tror inte att jag kommer att bo i samma stad som alla mina vänner de närmaste tio åren, vi är inte sådana människor. Vi har ett mentalt utbyte för att vi är för rotlösa att stagnera och stanna. På gott och ont. Men så är det. Så fort man har lämnat sitt hem en enda gång så får man inte ett nytt, man lämnar spår och celler och tankar och minnen hos andra människor och platser lite överallt. Det är så.

Det är bara det att när vårsolen lyser kallt-varmt-kallt och jag ser bilder från Paris där Maja har på sig nätstrumpbyxor och är sjukt vacker - ja då bubblar det lite.