vi var alla unga, mer eller mindre begåvade och vi var vackra

13/02/2010

Ida #19 Alleycat


Jag skriver till slut om dig på riktigt, för mitt hjärta dunkar och jag röker så hårt att jag hostar och får rök i ögonen som tåras. Att höra att något ska avslutas är så mycket värre när man har på sig dom sista innan tvätten riktigt fula trosorna, det känns på något sätt som om man förtjänade det då, eftersom man inte ens har snygga underkläder på sig. Jag såg ditt leende som får dina ögon att lysa första gången vi möttes och jag har sett det sen dess, jag vet hur du luktar vid den tunna huden vid nyckelbenen, lite parfym och lite hud och värme. Jag vet hur det känns att kyssa dig och att hålla dig i handen, jag vet att du har nästan osynliga fräknar på kinderna och jag vet hur din accent gör tjocka gutturala O där min gör ett O öppet. Jag vet allt det här men jag vill veta mer, vad lekte du när du var liten och vad är din bästa replik från monty python, oj, förlåt, du har inte sett det, det visste jag ju. Men vad är din favoritglass och vad var du bäst på i skolan, tror du på ufon och vilken svartvit film är din bästa? Min telefon piper inte nu och jag läser inte längre dina klumpigt formulerade försök till svenska, och jag fnissar inte till på natten när du skickar alldeles för sena sms som jag vaknar av, nu sover jag ända till morgonen och tittar på en telefon som bara visar bakgrundsdisplayen utan ett inkommet meddelande. Mitt hjärta gråter och det regnar över staden, precis som Söderberg sa, precis som det är i alla filmer och alla böcker spelar vädret med i min sinnesstämning, det regnar som syndafloden eller är grått och disigt som i en skräckfilm på en hed. Jag vill öppna dörren och lägga mig i dina armar och höra dig prata nervöst när jag sitter på dig och kysser dig på halsen, jag vill höra dig säga att du älskar mina ögon och höra dig skratta åt mina dumma kommentarer om livet. Jag försökte formulera mig i ett mail nyss, jag vet inte om det gick så bra, men jag försökte. Jag försökte säga att jag vill, fan också, jag vill ju faktiskt, och varför skulle det inte vara en bra tid nu, när är en bra tid då. När är tiden någonsin bra. Är det bättre att inte? Är det lättare, ja, eller nej, eller ja, men hjärtat dör en smula hur man än gör, om man släpper det eller om man håller det. Nu mer än förut önskar jag annat, mitt inre skriker förändring, ska jag klippa håret, bli brunett, gå ner sju kilo, flytta bort igen? Hur länge ska man fly och när slutar det att fungera, när blir saknaden efter alla situationer man flytt från övermäktig den berusande glädjen i att vara ny? Mina fötter är iskalla och alla cigaretter är slut men hjärtat dunkar fortfarande, skräckslaget över att vara här. Jag skrev om dig på riktigt och är det över så är det också för sista gången. Puss och te quiero.


No comments:

Post a Comment