JULIA # 61 - Parallell 1 av 3

I.

Flygbussen 06:50 från Stockholm till Arlanda, fylld av sömniga själar och trötta gäspningar. En blond flicka med långt långt hår tittar oroligt på klockan. Hon är sen som vanligt. Trött på denna ständiga kamp mot tiden men med ett visst lugn om att hon ändå kommer att hinna.
Helt utan värdighet och stil, men visst, hon kommer att hinna med det där flyget till London.
Hon kommer att hinna, hinna att hitta jobb där, hinna att bli upptäckt som modell,
hinna komma över mannen som lämnat henne, hinna att ta ectasy,
hinna att rädda en vän, hinna få hemlängtan, hinna att lära känna staden,
hinna att irra runt runt på dess gator, hinna att bli förälskad i livet igen.
Det är inte mycket tid kvar tills planet går, men tillräckligt.

Hon kommer att hinna av den enkla anledningen att man inte kommer för sent till sin egen flykt.

Det finns något i universum som kommer att göra att bussen kör en kilometer i timmen fortare, att incheckningen stänger 30 sekunder senare än planerat, att personalen har en bra dag och släpper in eftersläntaren när det är tveksamt om det är berättigat. Inga stora saker, de går obemärkt förbi, universum är diskret.

Änligen framme, 07:50, två minuter tidigare än beräknat, busschaffören måste ha kört lite snabbare än vanligt, fem minuter kvar, hon tar sin väska och springer,
lämnar Sverige bakom sig, lämnar Stockholm och munspelsmannen, föräldrarna och ångesten och Spy Bar, korvstånden med de äckliga ketchupfläckarna, vännerna som lovar att hälsa på och alla miljoner råttor som kommer att fortsätta sina liv som om ingenting har hänt, våren, allt lämnar hon bakom sig och springer i jakt på en avgrund som håller.

Helt omedveten om att om hon bara hade vänt sig om hade hon sett mannen i hennes liv, han som i fyrtiofem minuter suttit bakom henne på bussen och snusat.
Men ingen fara, om de är menade för varandra måste de ju få en chans till.

JULIA # 59 - Parallell 3 av 3

III.

Henry hade växt upp på en farm utanför Chicago och var därmed en av få toppadvokater som förutom att vara mästare på förhandligstekniner även visste skillnaden mellan en schaktmaskin och en kultivator. Han sa ofta att hans föräldrar skulle vända sig i graven om de visste vad han hade lagt ut på sin Mercedes SL 550, sin lägenheter och sina nöjen.
De sista var oftast droger och prostituerade, men aldrig mer än vad som var nödvändigt, bara tillräckligt för att korta ner livet till det uthärdliga (femtiofem år, sen tar jag livet av mig).
Han hittade snabbt på den unge mannen som hade mött upp honom. Han tänkte att att de blir bara yngre och yngre, de som snart ska ta över. Men den här var lite för vacker för finansvärlden, lite för vacker för världen överhuvudtaget. Han får säker ligga mycket.

Ibland trodde kvinnor att Henry var en djup man, att han höll många sanningar inom sig. Att han var mer än bara en snuskgubbe som utnyttjar andra av slentrian. Att sådant på något externt och inte var hans fel utan barndomens, omvärldens förväntningar eller helt enkelt ett missförstånd.
Men det var inte sant. Det som var ytan i Henry var också botten.
Han var ingen man skrev böcker om och det hade han accepterat för länge sedan.

Fast en gång. En gång, när han var på affärsresa i Paris.
Han hade anlänt till det anginva hotell och väntat på att bli upphämtad.
Efter att ha stått där i en timme gick ilskan över och han började ana oråd på riktigt. Han tittade i sin kalender och insåg att han misstagit sig med datum när han hade beställt flygbiljetten. Mötet var först om en vecka, planet hem dagen efter. Det var hans eget fel och han hade inte insett det in i det sista.
Henry hade 100 euro i kontanter, det skulle inte räcka till hotell i en vecka. De opålitliga franska bankomaterna hade svikit honom och hans kreditkort. Även mobilen var anpassad till ett annat system. Och vem skulle han ha ringt? Det hela var ganska pinsamt.
Där stod han i foajen, ensammast i världen i ensamhetens stad.
Han gick ut på Chatelet som kryllade av stressade parisare trötta turister med tunga kameror och en och annan lungt promenerande flanör.
Första gången i Paris.
Det var vackert här.
Han började irra runt, tittade på staden på ett annat sätt än de andra, än vad man brukar när man vare sig är affärsman eller turist.
Tittade med en överlevares ögon, han insåg halvt om halvt allvaret i stituationen. Började planera. Sökte efter lösningar, shoppinglandskapet närmade sig stängningsdags, personalen på den lyxiga gallerian BHV började giva honom till känna, än om med den största diskretionen, att han snart måste gå . Han gick mot Forum des Halles, tänkte att han säkert klarar den första natten utan sömn. Jetlagen skulle hjälpa honom.
En liten man med sovsäck gick ner i metron. Insiktinkten sa åt honom att gå efter. Men nej, så snabbt förvandlas man inte från framgångsrik bolagsjurist till uteliggare. Hellre gå runt hela natten, hellre försöka hitta logi på ett civiliserad sätt.
Han satte sig på en bar som hade utsikt över floden. Köpte ett packet cigaretter och ett glas. Satte sig vid fönstret och tittade ut över Seine.
Det var ju ganska enkelt egentligen.
Ambassaden så klart.
Han satt kvar i baren någon timme, förvånades över sitt eget lugn. Till slut reste han på sig, lämnade tio euro i dricks och gick mot metron.
Det var bara att ta sig till Place de la Concorde hade han fått veta. Gula linjen.
Men väl nere i metron kändes det plötsligt fel. Henry stod framför biljettautomaten men hade hade ingen lust att stoppa in mynten och köpa en biljett. Han kunde ha plankat in, kanske t o m övertalat vakterna att släppa in honom gratis. Herregud, det var ju inte ens särskilt långt att gå.
Men det kändes fel och rätt samtidigt.
Hans ögon började söka övernattningsplatser.

En gång, denna gång, lärde dig Henry allt om Paris. Efter åtta dagar hade han sett kartonghus i skuggan av monumenten, lärt sig att metron stänger två och öppnar sex, iallafall på helgerna, alla Butte Chaumonts gömställen. Mat och sådant löste sig. Det gör alltid det. Till slut bokade han om sin resa hem, ställde in mötet, åkte hem till Chicago. Tog en dusch och bytte kläder.
En gång gjorde han någonting annorlunda.
Men det här ändrade inte något i Henrys liv. Det var bara någonting som hade hänt och som han kom att tänka på ibland. Men utan reflektioner. För det var inget särskilt i det hela, egentligen.

JULIA # 21 - Nämen

Skojar inte när jag säger att jag fick inte champagne men väl cava i kaffekoppen alldeles nyss. En kollega på avdelning har precis fått bekräftat att han ska bli utstationerad i Hanoi. Spännande!