JULIA # 61 - Parallell 1 av 3

I.

Flygbussen 06:50 från Stockholm till Arlanda, fylld av sömniga själar och trötta gäspningar. En blond flicka med långt långt hår tittar oroligt på klockan. Hon är sen som vanligt. Trött på denna ständiga kamp mot tiden men med ett visst lugn om att hon ändå kommer att hinna.
Helt utan värdighet och stil, men visst, hon kommer att hinna med det där flyget till London.
Hon kommer att hinna, hinna att hitta jobb där, hinna att bli upptäckt som modell,
hinna komma över mannen som lämnat henne, hinna att ta ectasy,
hinna att rädda en vän, hinna få hemlängtan, hinna att lära känna staden,
hinna att irra runt runt på dess gator, hinna att bli förälskad i livet igen.
Det är inte mycket tid kvar tills planet går, men tillräckligt.

Hon kommer att hinna av den enkla anledningen att man inte kommer för sent till sin egen flykt.

Det finns något i universum som kommer att göra att bussen kör en kilometer i timmen fortare, att incheckningen stänger 30 sekunder senare än planerat, att personalen har en bra dag och släpper in eftersläntaren när det är tveksamt om det är berättigat. Inga stora saker, de går obemärkt förbi, universum är diskret.

Änligen framme, 07:50, två minuter tidigare än beräknat, busschaffören måste ha kört lite snabbare än vanligt, fem minuter kvar, hon tar sin väska och springer,
lämnar Sverige bakom sig, lämnar Stockholm och munspelsmannen, föräldrarna och ångesten och Spy Bar, korvstånden med de äckliga ketchupfläckarna, vännerna som lovar att hälsa på och alla miljoner råttor som kommer att fortsätta sina liv som om ingenting har hänt, våren, allt lämnar hon bakom sig och springer i jakt på en avgrund som håller.

Helt omedveten om att om hon bara hade vänt sig om hade hon sett mannen i hennes liv, han som i fyrtiofem minuter suttit bakom henne på bussen och snusat.
Men ingen fara, om de är menade för varandra måste de ju få en chans till.