JULIA # 63 - Vernissage

Du letar efter galleriet.
Typiskt Stockholm att alltid ha gömda platser, på någon bakgata, utan skylt.
Alla är välkomna men ingen vet hur man hittar dit.
Du letar. GPS:en på mobilen blir din räddning, i kombination med de frusna rökarna som huttrar utanför.

Äntligen inne.
Skylten stor som ett A5-papper.
Stora vita rum.
Högt i tak.
Vitt vin i plastglas.

Utställningen heter Persongalleri.
Du tycker att det är lite krystat med interaktiv konst. Men där står de, konsten, personerna. En människa i varje hörn. Bakom dem ett porträttfoto och en beskrivningen av personen. Tydligen har konstnären gjort ett galleri av sina vänner, av människor hon mött på vägen. Tanken är att personerna omkring en person är en spegling av personen själv, eller nåt sånt.

Lite obekvämt att granska en människa sådär. De av besökarna flesta läser mest texterna. Du försöker att mygla till dig ett glas vin till. Dränka, fukta nervositeten lite. De flesta av konstverken, personerna är exceptionellt snygga, alla på sitt sätt.
Du funderar över logistiken. Hur fick de dit alla samtidigt? Var bor de? Men det är mest ytliga funderingar, för att fylla huvudet.

Det är ett bra vernissage. Det finns mycket vin.

Och så. Nu.
Nu stiger Han in genom dörren.
Ni kramas.
Tar en runda inne i galleriet, ännu ett glas.
Säger ett ord eller två om det ni såg.

Sen går ni ut,
går vidare
och skapar era egna historier.