JULIA # 60 - Parallell 2 av 3

II.

Han, som suttit bakom henne, var en gång älskad av en kvinna men insåg för sent att kärleken var ömsesidig. Nu är hon för länge sedan långt borta och förlitar sig inte på nån och förälskar sig enbart i städer.

”Vi är framme nu”. Han väcks av busschauffören, rufsar generat till håret, tackar och går av, omedveten om att han aldrig varit vackrare, att alla på bussen har lagt märke till honom och förälskat sig i hans trötta ögon.
Men han känner varken sorg eller lycka, bara trötthet när han går in på terminal fyra och tar fram skylten som det står Henry Hudson på.
Huvudet är tomt.
Reflektioner vid den här tiden på dygnet är krävande och egentligen meningslösa. Han vet att han är lyckligt lottad. Han känner ingen lika intelligent eller snygg som han själv, ingen som har lika lätt för att få vänner eller att göra ett bra intryck.
Det var väl mycket därför han blev påläggskalv på det stora framgångsrika företaget.
Det var därför men även om kompetens är medfött är den riktig. Även om det är gratis så räknas det.

Och han känner ingen skyldighet att släppa den där livsomvälvande romanen han har skrivit, den som kommer att förändra världsmedvetandet för alltid.
För även om hans talang är störst i Sverige har han ingen lust att vara störst, ingen riktig lust med någonting egentligen. Visst kan det vara en effekt av medicinen också, men så kände han redan innan han började ta den. Därför valde han att studera ekonomi och inte gå en skrivarkurs på folkhögskolan, ingen lust att trängas och dela tid med medelmåttor, ingen lust att få beröm av människor han aldrig kommer att beundra, inte slösa det allra vackraste på sådana som aldrig kommer att nå dit själva. Och det vackraste kommer således att dö med honom och det är hans val, ingen kan ta det ifrån honom. Det är hans och ska inte smutsas ner med interpretationer, det vackraste ser man bara från sidan och ibland inte alls och det vackraste i kombination med hans vackra yttre kommer bara att göra honom till en prosaidol, en kulturmaskot. Värdighet och integritet, inte mata själverkännandet.

Det vackraste ser man, i bästa fall, bara från sidan och så ska det förbli.
Detta, en ståndpunkt, ingenting han argumenterar för, inget att reflektera över, han försöker inte att övertyga.
Ödmjukhet inför det som verkligen förtjänar det.

En trött gäspning till.

Nu kommer resenärerna från New York, den han väntat på kommer fram och presenterar sig. En man, lika välklädd som han är ful.


Hello, I'm Henry Hudson. You must be..

That's correct. Nice to meet you, how do you do?