JULIA # 46 - Hold on out there

Hold on out there

One day,

when all problems are solved,

when I have come up with the right answer,

when I have helped all my friends to move from one flat to another for the very last time,

cause now no one ever has to move anymore,

cause now everyone has finally found their real homes

One day,

when I have forgotten what is meant by the worry of heart,

and when all people call themselves optimists,

completely without irony,

One day,

when X and Y have, after many years of wandering, finally understood that they are meant to be for each other

when everyone has reached the end of their searchings

and when we drink much more water,

because we laugh so damn hard that our mouths are completely dry,

and the sun is shining and there is enough of it for everyone

and Karen Lancaume runs in at the after party,

with a big smile and says

- That last story! Did you really believe that? Haha, but I would never!

and when nothing, really nothing ever goes wrong

That day I will find you all and take you back to your homes.

It might take some time, I know,

the children in your families might have already grown up by then
and their thoughts and palms might have turned from childish to adult ones,
and you too will perhaps have grown older and gotten new values and directions in your lives.

But please remember that while you are waiting,

that I am there,

and that I’m thinking about you and that I will never forget you

****************************************************************************
En dag,

när allt har löst sig,

när jag har kommit på det,

när jag har hjälpt alla mina vänner med deras flyttlådor för sista gången

för nu kommer de aldrig att behöva flytta mer

nu har hela världen ett första handskontrakt,

En dag,

när jag glömt vad som menas med hjärtats oro,

och alla människor kallar sig för optimister,

helt utan ironi,



när vi börjat dricka mera vatten,

för att vi skrattar så jävla mycket att vi alltid blir helt torra i munnen,

och när alla har sökt färdigt

och X och Y efter många års irrande äntligen har förstått att de är menade för varandra

och solen värmer och räcker åt alla

och Karen Lancaume springer in på förfesten,

med ett stort leende och säger

- Det där sista! Gick ni verkligen på det? Haha, men jag skulle ju aldrig!

Haha, jag hoppas att ni inte blev alltför rädda

och när ingenting går längre någonsin fel

- den dagen ska jag leta upp er alla och ta hem er.

Det kan ta lite tid, förlåt,

barnen i familjen kommer kanske ha hunnit att växa upp

och ni kommer kanske att ha blivit äldre och fått nya värderingar.

Men kom ihåg att under tiden ni väntar,

så finns det jag där, jag tänker på er och jag glömmer er aldrig

JULIA # 37

I'm a street walking cheetah with a heart of napalm

Ida #19 Alleycat

Jag skriver till slut om dig på riktigt, för mitt hjärta dunkar och jag röker så hårt att jag hostar och får rök i ögonen som tåras. Att höra att något ska avslutas är så mycket värre när man har på sig dom sista innan tvätten riktigt fula trosorna, det känns på något sätt som om man förtjänade det då, eftersom man inte ens har snygga underkläder på sig. Jag såg ditt leende som får dina ögon att lysa första gången vi möttes och jag har sett det sen dess, jag vet hur du luktar vid den tunna huden vid nyckelbenen, lite parfym och lite hud och värme. Jag vet hur det känns att kyssa dig och att hålla dig i handen, jag vet att du har nästan osynliga fräknar på kinderna och jag vet hur din accent gör tjocka gutturala O där min gör ett O öppet. Jag vet allt det här men jag vill veta mer, vad lekte du när du var liten och vad är din bästa replik från monty python, oj, förlåt, du har inte sett det, det visste jag ju. Men vad är din favoritglass och vad var du bäst på i skolan, tror du på ufon och vilken svartvit film är din bästa? Min telefon piper inte nu och jag läser inte längre dina klumpigt formulerade försök till svenska, och jag fnissar inte till på natten när du skickar alldeles för sena sms som jag vaknar av, nu sover jag ända till morgonen och tittar på en telefon som bara visar bakgrundsdisplayen utan ett inkommet meddelande. Mitt hjärta gråter och det regnar över staden, precis som Söderberg sa, precis som det är i alla filmer och alla böcker spelar vädret med i min sinnesstämning, det regnar som syndafloden eller är grått och disigt som i en skräckfilm på en hed. Jag vill öppna dörren och lägga mig i dina armar och höra dig prata nervöst när jag sitter på dig och kysser dig på halsen, jag vill höra dig säga att du älskar mina ögon och höra dig skratta åt mina dumma kommentarer om livet. Jag försökte formulera mig i ett mail nyss, jag vet inte om det gick så bra, men jag försökte. Jag försökte säga att jag vill, fan också, jag vill ju faktiskt, och varför skulle det inte vara en bra tid nu, när är en bra tid då. När är tiden någonsin bra. Är det bättre att inte? Är det lättare, ja, eller nej, eller ja, men hjärtat dör en smula hur man än gör, om man släpper det eller om man håller det. Nu mer än förut önskar jag annat, mitt inre skriker förändring, ska jag klippa håret, bli brunett, gå ner sju kilo, flytta bort igen? Hur länge ska man fly och när slutar det att fungera, när blir saknaden efter alla situationer man flytt från övermäktig den berusande glädjen i att vara ny? Mina fötter är iskalla och alla cigaretter är slut men hjärtat dunkar fortfarande, skräckslaget över att vara här. Jag skrev om dig på riktigt och är det över så är det också för sista gången. Puss och te quiero.