JULIA # 63 - Vernissage

Du letar efter galleriet.
Typiskt Stockholm att alltid ha gömda platser, på någon bakgata, utan skylt.
Alla är välkomna men ingen vet hur man hittar dit.
Du letar. GPS:en på mobilen blir din räddning, i kombination med de frusna rökarna som huttrar utanför.

Äntligen inne.
Skylten stor som ett A5-papper.
Stora vita rum.
Högt i tak.
Vitt vin i plastglas.

Utställningen heter Persongalleri.
Du tycker att det är lite krystat med interaktiv konst. Men där står de, konsten, personerna. En människa i varje hörn. Bakom dem ett porträttfoto och en beskrivningen av personen. Tydligen har konstnären gjort ett galleri av sina vänner, av människor hon mött på vägen. Tanken är att personerna omkring en person är en spegling av personen själv, eller nåt sånt.

Lite obekvämt att granska en människa sådär. De av besökarna flesta läser mest texterna. Du försöker att mygla till dig ett glas vin till. Dränka, fukta nervositeten lite. De flesta av konstverken, personerna är exceptionellt snygga, alla på sitt sätt.
Du funderar över logistiken. Hur fick de dit alla samtidigt? Var bor de? Men det är mest ytliga funderingar, för att fylla huvudet.

Det är ett bra vernissage. Det finns mycket vin.

Och så. Nu.
Nu stiger Han in genom dörren.
Ni kramas.
Tar en runda inne i galleriet, ännu ett glas.
Säger ett ord eller två om det ni såg.

Sen går ni ut,
går vidare
och skapar era egna historier.

JULIA # 60 - Parallell 2 av 3

II.

Han, som suttit bakom henne, var en gång älskad av en kvinna men insåg för sent att kärleken var ömsesidig. Nu är hon för länge sedan långt borta och förlitar sig inte på nån och förälskar sig enbart i städer.

”Vi är framme nu”. Han väcks av busschauffören, rufsar generat till håret, tackar och går av, omedveten om att han aldrig varit vackrare, att alla på bussen har lagt märke till honom och förälskat sig i hans trötta ögon.
Men han känner varken sorg eller lycka, bara trötthet när han går in på terminal fyra och tar fram skylten som det står Henry Hudson på.
Huvudet är tomt.
Reflektioner vid den här tiden på dygnet är krävande och egentligen meningslösa. Han vet att han är lyckligt lottad. Han känner ingen lika intelligent eller snygg som han själv, ingen som har lika lätt för att få vänner eller att göra ett bra intryck.
Det var väl mycket därför han blev påläggskalv på det stora framgångsrika företaget.
Det var därför men även om kompetens är medfött är den riktig. Även om det är gratis så räknas det.

Och han känner ingen skyldighet att släppa den där livsomvälvande romanen han har skrivit, den som kommer att förändra världsmedvetandet för alltid.
För även om hans talang är störst i Sverige har han ingen lust att vara störst, ingen riktig lust med någonting egentligen. Visst kan det vara en effekt av medicinen också, men så kände han redan innan han började ta den. Därför valde han att studera ekonomi och inte gå en skrivarkurs på folkhögskolan, ingen lust att trängas och dela tid med medelmåttor, ingen lust att få beröm av människor han aldrig kommer att beundra, inte slösa det allra vackraste på sådana som aldrig kommer att nå dit själva. Och det vackraste kommer således att dö med honom och det är hans val, ingen kan ta det ifrån honom. Det är hans och ska inte smutsas ner med interpretationer, det vackraste ser man bara från sidan och ibland inte alls och det vackraste i kombination med hans vackra yttre kommer bara att göra honom till en prosaidol, en kulturmaskot. Värdighet och integritet, inte mata själverkännandet.

Det vackraste ser man, i bästa fall, bara från sidan och så ska det förbli.
Detta, en ståndpunkt, ingenting han argumenterar för, inget att reflektera över, han försöker inte att övertyga.
Ödmjukhet inför det som verkligen förtjänar det.

En trött gäspning till.

Nu kommer resenärerna från New York, den han väntat på kommer fram och presenterar sig. En man, lika välklädd som han är ful.


Hello, I'm Henry Hudson. You must be..

That's correct. Nice to meet you, how do you do?

JULIA # 59 - Parallell 3 av 3

III.

Henry hade växt upp på en farm utanför Chicago och var därmed en av få toppadvokater som förutom att vara mästare på förhandligstekniner även visste skillnaden mellan en schaktmaskin och en kultivator. Han sa ofta att hans föräldrar skulle vända sig i graven om de visste vad han hade lagt ut på sin Mercedes SL 550, sin lägenheter och sina nöjen.
De sista var oftast droger och prostituerade, men aldrig mer än vad som var nödvändigt, bara tillräckligt för att korta ner livet till det uthärdliga (femtiofem år, sen tar jag livet av mig).
Han hittade snabbt på den unge mannen som hade mött upp honom. Han tänkte att att de blir bara yngre och yngre, de som snart ska ta över. Men den här var lite för vacker för finansvärlden, lite för vacker för världen överhuvudtaget. Han får säker ligga mycket.

Ibland trodde kvinnor att Henry var en djup man, att han höll många sanningar inom sig. Att han var mer än bara en snuskgubbe som utnyttjar andra av slentrian. Att sådant på något externt och inte var hans fel utan barndomens, omvärldens förväntningar eller helt enkelt ett missförstånd.
Men det var inte sant. Det som var ytan i Henry var också botten.
Han var ingen man skrev böcker om och det hade han accepterat för länge sedan.

Fast en gång. En gång, när han var på affärsresa i Paris.
Han hade anlänt till det anginva hotell och väntat på att bli upphämtad.
Efter att ha stått där i en timme gick ilskan över och han började ana oråd på riktigt. Han tittade i sin kalender och insåg att han misstagit sig med datum när han hade beställt flygbiljetten. Mötet var först om en vecka, planet hem dagen efter. Det var hans eget fel och han hade inte insett det in i det sista.
Henry hade 100 euro i kontanter, det skulle inte räcka till hotell i en vecka. De opålitliga franska bankomaterna hade svikit honom och hans kreditkort. Även mobilen var anpassad till ett annat system. Och vem skulle han ha ringt? Det hela var ganska pinsamt.
Där stod han i foajen, ensammast i världen i ensamhetens stad.
Han gick ut på Chatelet som kryllade av stressade parisare trötta turister med tunga kameror och en och annan lungt promenerande flanör.
Första gången i Paris.
Det var vackert här.
Han började irra runt, tittade på staden på ett annat sätt än de andra, än vad man brukar när man vare sig är affärsman eller turist.
Tittade med en överlevares ögon, han insåg halvt om halvt allvaret i stituationen. Började planera. Sökte efter lösningar, shoppinglandskapet närmade sig stängningsdags, personalen på den lyxiga gallerian BHV började giva honom till känna, än om med den största diskretionen, att han snart måste gå . Han gick mot Forum des Halles, tänkte att han säkert klarar den första natten utan sömn. Jetlagen skulle hjälpa honom.
En liten man med sovsäck gick ner i metron. Insiktinkten sa åt honom att gå efter. Men nej, så snabbt förvandlas man inte från framgångsrik bolagsjurist till uteliggare. Hellre gå runt hela natten, hellre försöka hitta logi på ett civiliserad sätt.
Han satte sig på en bar som hade utsikt över floden. Köpte ett packet cigaretter och ett glas. Satte sig vid fönstret och tittade ut över Seine.
Det var ju ganska enkelt egentligen.
Ambassaden så klart.
Han satt kvar i baren någon timme, förvånades över sitt eget lugn. Till slut reste han på sig, lämnade tio euro i dricks och gick mot metron.
Det var bara att ta sig till Place de la Concorde hade han fått veta. Gula linjen.
Men väl nere i metron kändes det plötsligt fel. Henry stod framför biljettautomaten men hade hade ingen lust att stoppa in mynten och köpa en biljett. Han kunde ha plankat in, kanske t o m övertalat vakterna att släppa in honom gratis. Herregud, det var ju inte ens särskilt långt att gå.
Men det kändes fel och rätt samtidigt.
Hans ögon började söka övernattningsplatser.

En gång, denna gång, lärde dig Henry allt om Paris. Efter åtta dagar hade han sett kartonghus i skuggan av monumenten, lärt sig att metron stänger två och öppnar sex, iallafall på helgerna, alla Butte Chaumonts gömställen. Mat och sådant löste sig. Det gör alltid det. Till slut bokade han om sin resa hem, ställde in mötet, åkte hem till Chicago. Tog en dusch och bytte kläder.
En gång gjorde han någonting annorlunda.
Men det här ändrade inte något i Henrys liv. Det var bara någonting som hade hänt och som han kom att tänka på ibland. Men utan reflektioner. För det var inget särskilt i det hela, egentligen.

JULIA # 58 - I'm not the girl who misses much

The people, the photographer, the tan, the altar, the hair cuts, the city, the horrible coffee machine that was always on the brink of explosion, the Pol Remy, the bucket from Tati, the colours, the Le Chateau, the time, the pink lip stick, the night that followed, the heart broken in that way and not in another, the fake wooden floor, the jokes and the thoughts of that day.

It’s not that I prefer that to what I have now – I just want both worlds at once.

JULIA # 53 - A call from America