Vi ler åt varandra och nickar igenkännande när vi berättar om städerna vi kommer ifrån. Jag har inget gemensamt med dig och bara för att vi är utanför Sverige får du inte tafsa på mig. Gå hem, och titta inte ens på mig igen för då är det inte säkert att du får återse ditt barndoms land. Mitt Dublin, mitt Paris är inte ditt, när vi kommer hem kommer vi bara kunna referera till samma gator och byggnader. Punkt.
Utlandssvenskar!
De enda som förstår mig, mitt språk, mina barndomsminnen! De få av er som är som jag, de som inte vet men vet allt, de som jag skulle ha beundrat tyst i Sverige, men jag nu kommer över till med en flaska Jack och massa smör och sen blir vi vänner, de bästa, de starkaste. Dublinborna ser inte skillnad på oss, vi delar män och tankar och bygger ett samhälle i vår fuktskadade lägenhet, ett efemärt system som aldrig kommer att fungera i en annan tid eller annan plats.
Vid hemkomst förlorar vi kontakten. Men den jag var då och hon du var, de två, vi två, kommer att vara blodssystrar för evigheternas evighet.
När jag bodde i Dublin 2006 skrev jag en bok. Den hette Nordiska dimensioner och var superkass. Jag hittade den i helgen och log åt mig själv. Fast vissa saker tycker jag fortfarande är okej, som det här. Och det är roligt att jag förutsåg att jag skulle bo i Paris en dag. Men flickorna på bilden har alltså inget att göra med texten. De flickorna fanns inte ens 2006, de föddes lite senare än så, på Paris gator. Och var tydligen punkare?
Posts
ah men det är finaste juliapunk. kan jag läsa boken?
ReplyDelete