JULIA # 18 - SNÖ

När jag var liten började det snöa. Den fjärde december 1998. Det började snöa och det fortsatte. Till slut var det så mycket snö att samhället slutade fungera, ingen fick gå till jobb eller skola och det fanns helikoptrar överallt. Gävle var lamslaget av snökaoset. När snön hade nått en och en halv meter var det svårt att få upp trapphusporten, man kunde komma på sig själv att man visst råkade stå på en bil. Mamma knöt matkassar av plast runt mina skor så att snön inte skulle komma in.

Det var lycka, för mig och andra trettonåringar med skolångest. Fast i ett väderkosmos, det fanns ingenting man var tvungen att göra, alla misslyckanden eller bortglömda åtaganden var ursäktade - det var snöns fel.

Jag och Matilda och Sepideh var ute jämt, vi lekte, vi pulsade, föll genom snön. Det är så jag minns det. Hur det började på kvällen och jag låg i min säng och tittade genom fönstret och såg flingorna falla, mitt fönster var brevid en gatulampa och när snön föll förstorade ljuset snöflingornas konturer.

När jag nu googlar bilder så blir jag lite besviken, bilderna i mitt huvud är mer dramatiska, med dubbelt så mycket snö och tomma gator, bara jag och Matilda och Seppan. Jag minns bara Vanilla Sky moments, med en nordisk dimension och för en yngre publik. Men så var det ju förstås inte.

Det känns som att den här bilden har föregåtts av en scen där en kille står på en pizzeria och frågar fjorton gånger "så ni är säkra att ni inte tar kort?"