vi var alla unga, mer eller mindre begåvade och vi var vackra

25/03/2010

JULIA # 43 - Cykeltjuvar



Du och jag, en gång var vi cykeltjuvar ihop.
Vi kunde allt om knacklås, bygellås, kodlås och sådana där små inbyggda lås i hjulen. Bandet mellan oss var starkare än den bredaste av metallkedjor och ingen nyckel kunde skilja oss åt. Trodde vi.

Såklart vi trodde, vi var ju unga.

I vårkvällsolen gjorde vi tricks på våra BMX, nedför backar, uppför trottoarer, över parkbänkar. Mellanstadieelever med all tid i världen. Innan lagen om hjälm och innan tanken om friheten av ett körkort, utan reflektion om att cykla var en bra motionsform. Vi cyklade utanför staden, visste den snabbaste vägen till centrum och hur man ändrade stöldgods till oigenkännlighet. Bådas förråd var fyllda med skatter, erövringar och reservdelar. Våra föräldrar frågade oss aldrig vart allt kom ifrån. De hann inte. De var upptagna med skilsmässor och nattskift, med att mata oss och behålla sin integritet.
Cykeltjuvar, du och jag och alla cyklarna. Alla hade namn och stamtavlor, inget maniskt eller nerskrivet, bara i våra huvuden. Jämförelser och utlåning, ibland fick du ha min vackraste på foder. Jag visste att du skulle ta väl hand om den.
En mardröm som återkom, jag fick välja mellan dig eller cyklarna, du var ju cyklarna och cyklarna var du. Det var inget verkligt val, i slutändan skulle jag förlora båda, en tjuv utan cykel eller medbrottsling är bara ensam, tillsammans var vi vackra.
Sådana man skriver böcker om.

Ett decennium senare, tiden går ännu fortare än vad de säger. Jag sitter på min balkong på femte våningen med utsikt över Paris, cykellös. Jag tillägnar dig en tanke.
Hörde något om att du har fått barn med den där hiphoptjejen som gick i min parallellklass, att det inte gick så bra för dig i slutändan, även om vi inte nått slutet än. Det sades något om väpnat rån, det tisslades något om fängelse, jag vet inte om det var sant eller inte men du har nog växt ur att tjäla crecents och monarker. För det var ju länge sen.
Men ändå. Kanske går du förbi ett cykelställ någon gång och slänger ett vant öga på låsen, vilken som går att ta hem. Kanske slänger du en tanke åt mig någon gång.
Fast det tror jag inte, för det var länge väldigt länge sen.

Men när vårsolen lyser så där på kvällen och bryter igenom kylan och jag röker några cigaretter för mycket vid kanalen och det är långt hem vaknar det till i mig igen, barndomens brott, mardrömmens bekräftelse. Cykeltjuven försöker återuppstå och mitt huvud bli ett överfyllt förråd av prydligt uppställda troféer från gatan.
Röda, vita, guldfärgade, med bockstyren och tjejram, kärringsnurror och mountainbikes.

De flesta av dem ligger väl numer i Gavleån.
Kanske längtar de efter att bli stulna från det kalla vattnet att rulla runt på stadens gator? Efter att svischa nedför de brantaste backarna, att parkeraras brevid systercyklar och tassla med varandra när ingen människa ser på. Kanske längtar de efter att skynda till tåg och möten, efter att känna farten mot stålramen,
efter kärleken som vi gav dem
och varandra?

No comments:

Post a Comment