Det var på den tiden jag hade hängt med Bryssels undergroundscen ett tag, med vetskapen om att det här livet var inte hållbart men så mycket mer värdefullt än alla världens eviga ting. På tiden när jag ansåg frihet vara det högsta värdet – både för att det är det , men också för att det är lätt att leva med frihet som livets mening. S och D och jag gick runt på gatorna i S:t Gill och S:t Gery,och de lärde mig att spela gitarr vilket senare skulle rädda mig mer än en gång. I gengäld gick jag runt med hatten på deras konserter och fick så mycket pengar att de hade till hyra, hasch och kebab för nästkommande vecka. Allt det fina slutade efter att S fick känslor för mig och till slut var jag tvungen att flytta för att inte lämna stället för sent. Och när man är tvungen att flytta finns det bara ett fåtal städer man kan flytta till. Städer tillräckligt stora för att man ska hitta ensamma platser, för att upptäcka utrymme. Paris är en sådan stad. Nowa Huta en annan, men jag hade ingen lust att åka tillbaka till Polen riktigt än, så det bar ut väst.
Det hela började med stor sorg, som alltid när man lämnar ett ställe man älskat för ett annat. Ensamheten kröp innanför huden och jag ville bort. Fast ännu mer ville jag in.
När jag först kom till Paris gick jag runt i längtan. Längtan efter kärleken som aldrig kom, festen som aldrig hände, språket som aldrig infann sig, vännerna som inte svek. Men jag var säker på att de fanns där någonstans på stadens vackra gator, inslaget i rosett och presentpapper och väntade på mig. La maladie de Paris. Ja det finns något som heter så, ett depressionssyndrom som ofta drabbar japaner som flyttar till ljusets stad och som inte alls finner det de förväntade sig. Besvikelse. Paris är aldrig det det har varit. På femtiotalet drömde Hemingway om det glättiga tjugotalet, på sjuttotalet drömde Stig Claesson om det filosofiska femtiotalet. Det här är kanske världens ensammaste stad, ensamma själar i ensamma kroppar går runt i Parisnatten med drömmar som inte kan förverkligas just här, inte längre iallafall. Men det finns ingen stad det är vackrare att vara ensam i.
Och min övertygelse var riktig. Allt hände, allt det fina inträffade till slut. Allt och mer. Vart ska jag börja? Med modeveckan i november kanske? Då jag började bära mask på fester och kom alltid in, öre kön? Eller första Dead Muse, på Chez Moune, en klubbkväll som har svaret på livets mening. (Paradigmskifte. Musorna har kontrollen, musorna styr den som förut bekräftade dem, de kickar hans ass ut ur klubben och snor hans drink. Musorna dansar vidare, kanske med en liten paus där man gör din fantastiska övertydliga jag-vill-ha-sex-gest. men det är allt. Det är den bekräftelsen du får av mig baby. ) M, T, M - de vackraste vackraste! Sådana man skriver poesi, triologier och drömmer om, sådana människor! För stora för kort, de får inte plats, tvådimensionellt är inte nog för människor med fem själsliga dimensioner. M, vis, rå, så, mycket för mycket, hård och mjuk och känslig och stark. T, petit oiseau, med världens största ögon och lika stor integritet. Och M. Det balanserat obalanserade, som slåss inifrån och ut, som drar till sig utan att söka. Som bakom svarta solglasögon skrattar åt misären, på ett mjukt sätt, nästan så att man blir rädd.
Modeveckan i februari, efterfest, där jag kom in på falskt namn (Lele Actonic, vem är du?) där jag gjorde dumma saker och blev svag och började prata med en man som blev viktig för mig, där jag började att kyssa samme man i källaren, där en av majoritetskärlekshistoriorna (les histoires d'amour finissent mal en general) påbörjades, där jag dissade den där kände, vackre för att han gav mig tillfälle. Livet, baby, känslorna, vad du än var, vem du än var fick du mig att längta. Hungern växte, hjärtat krossades, jag gick vidare.
Senare gick tiden åt att bygga upp mig själv. Paris festscen bleknade, de mest glänsade stjärnorna började få nog, började få en hunger för nåt nytt, vi kan mer än så här, vi kan mer än att dansa på bord och ha efemära whiskykonversationer och vi vill ha mer mer mer än fler vimmelkort med samma bakgrund med samma nikon d70 eller canon 350d, livet har mer att ge, Paris har mycket mer att ge. Brytpunkt.
Det blev skridskoåkning med transor, des nouveaux romantiques och amerikansk sjuttiotalsmusik, det blev tillfälliga undergroundbarer, som bara existerade under några få månader och som gav gratis allt – sprit – pyssel – performance, om man lyckades stå på listan. Det blev badhus och turer till förorten långt långt borta, det blev fotosessioner på kyrkogårdar, huntratals flyttar och prat om att man skulle tömma 6:e på alla rika och fylla de fina husen med klubbkids. Det blev billigt vin, billiga kvällar, billiga kortspel och filosofi. Och droger. Ju mer uttråkade folk var desto mer droger tycktes Paris mest lysande människor behöva. Men jag hörde också mycket om ångest, om självrannsakan – vad gör jag med mitt liv? Om tappra dieter och sluta röka försök.
Sen då? Sommaren pockade. Trettiofem grader på dagen, åska på natten. Snart ett år hade gått sen min generation, den här kullen äntrade den vackra stadens portar. Hade vi kommit närmare friheten? Schhh, fråga inte sånt rakt ut, fråga inte så hemskt, det vet vi väl inte än? Sånt ser man i efterhand, i backspegeln. Fortfarande några månader kvar. Jag måste hitta jobb, jag krossade tanden i tre delar när jag åt en lyxfrukost hos honom med det lockiga lockiga håret. Nu är det slutet av maj. Jag stannar tills november. Drömmen om den perfekta Parisnatten består och det kommer den göra länge, för den drömmen har slagits in fler gånger än vad som är rättvist, livet här är vad det inte kan vara, vad det inte kommer att vara någon annanstans.
Men Paris är en tuff stad. Våld och trakasserier är en del av det hela, ingen fantastisk utekväll utan en hemväg – antingen taxi eller nattbuss, båda lika farliga, på olika sätt. På förfester byter tjejer historier om när de tagit en taxi själva, hur chaffören tittat i backspegeln och kanske onanerat, om dödsångesten och det fullkomliga utlämnandet som måste maskeras med kontroll, om äcklighetens stön som hörs genom ipodmusiken trots den höga volymen, om osäkerheten om det här är rätt väg och tankarna om överlevnad. Om vetskapen om att bildörren är låst, för chaffeurens säkerhets skull och för att undvika springtaxi. En annan kontrar med historien om när hon hamnade i slagsmål för att hon inte accepterade att förortskids med bruten engelska sa att de skulle put their big cock in her mouth, om hur hon freakeade och slog honom i ansiktet – för alla tjejers skull, inte bara för sin egen – hur nålen på hennes jacka råkade träffa precis vid hans öga och han gav tillbaka med att krossa en vinflaska på hennes huvud. (Pheonix. När gärningsmännen blev utslängda, och bussen börjar köra vände hon sig om, blodig och pekade fuck you. För alla tjejers skull.)
Paris, det vackra och det hårda. Mer La Haine än À bout de Souffle. Och likväl, en lika vanlig diskussion på förfester är ångesten över att behöva lämna den stolta staden, nej nej nej prata inte ens det, jag mår illa. På riktigt. Så vi byter ämne. Mannen! Han med det stora lockiga håret! Han var galen, speciellt när han skulle deklarera. Imiterade självmordsförsök med en hammare, jag skrattade tills jag grät. Jag träffade honom en natt och bluntely tänkte att det bästa sättet att komma över en man är att komma under en annan. Sen en fantastisk frukost i Montmartre och vi höll hand i Pigalle och passade bara så jävla bra ihop, han i sin skinnjacka och stora svarta lockar, jag i tigermönstradklänning och slitna nätstrumpbyxor och kort blonderat hår och han var så jävla bra på att hålla handen, jag ville inte lämna honom, hur kommer jag någonsin att kunna hålla någon annans hand? Och under loppet av de tre - fyra timmar vi var tillsammans på morgonen missade han tre viktiga möten och jag förstod redan då att det här var någon alldeles speciell och att han kanske inte skulle hjälpa mig att utvecklas som jurist men ändå lära mig mer än tillräckligt. Och det slutade det också men blev det spelar ingen roll för han var en fin passage i den ohållbara liv jag lever nu.
Så Paris. Sju månader i ljusets stad, detta är vad som har hänt. Bland annat. Kanske har jag kommit närmare det där finaste, det där som benämns som frihet. Kanske, det vet man inte än, sånt ser man först i backspegeln. Nu är en början på en ny miniera. Ny lägenhet, ny flatmate, ny tillvaro, för skolåret är. Nya visheter framför mig. Jag är lite rädd. Åh Paris, staden som äter utländska drömmare. Paris n'est pas ca, que c'a été, mais Paris sera toujours Paris. Jag föredrar att göra en summering nu, när jag kan ändra, när det finns tid kvar.
Jag vill inte tänka på slutet, inte låtsas om det. Låt livet alltid vara så här. Som det är just nu, i soliga soliga Paris, där folk trängs i Luxemburgparken och i Tulerierna, där det fortfarande är en obestämd massa av dagar att leva och vandra runt sökandes efter en avgrund som håller, där nya kärlekshistorier ständigt påbörjas och en ny lägenhet just inretts för två vilsna flickor som gör det bästa av allt, där en av dem drömmer sig bort i sina egna minimemoarer istället för att reda ut sånt som ska redas ut, där allt, och jag menar verkligen
allt fortfarande är möjligt och jag inte kan se slutet än. Och förhoppningsvis kommer på hur jag ska göra för att det så ska förbli.
Posts
