JULIA # 7 - Kaninhjärta

Övertygad om att kvällen inte kan vara slut än går jag motvilligt mot nattbussen. Blir stoppad av ett gäng killar som vill dra med mig till en annan klubb, den under pont Alexandre. De lovar att betala inträde och taxi. Jag tvekar. Kvällen är ju inte slut än, jag känner det, någonstans finns en fortsättning Första metron har inte börjat gå än, alltså inte dags att åka hem. Inte än. Men forsättningen består inte av att dansa till techno i för stora rum och hångla med den som ska vara den snygga i gänget, han med skinnjacka.


Nej. Så, riktning nattbuss. Hoppas på att stöta på en vän, en jag redan känner eller först kommer att lära känna. Men det är lördag och det betyder mer skit och mycket mindre pärlor på gatorna. Jag går mot buss N14. Trötthet sprider sig i mina ben. Finns det ingen buss som tar mig närmare än till Denfert Rochereau? Kanske är det skatten som väntar på mig den här natten, att jag upptäcker den perfekta nattbussen, den som släpper av mig precis framfor min port? Dum spiro spero. Letar runt, Chatelet är en svartcirkus med fattiga nattkonstnärer utan publik. Nattbuss, det minst glamorösa sättet att ta sig hem.




Okej, jag ger upp. Går tillbaka till N14, förklarar mig själv bortskämd som kräver sa mycket av lördagsnatten. Hoppar på bussen, kapitulation.



OUVREZ LA PORTE S'IL VOUS PLAIT, öppna dörren!

Han!

Min store Pariskärlek. Passerar förbi, som om det vore något helt normalt, som om detta vore en helt vanlig lördag. Jag hoppas ut, spionerar, gömmer mig, tittar. Det här är en stad med nio miljoner människor, vad är sannolikheten att han och jag är här, nu. tillsammans?
KANINHJÄRTA slår i mig, vansinnigt hårt, slås fram och tillbaka. Hjärtat är en liten svart dvärgvädurs, slår hårt men ömtåligt, jag är rädd att det kommer att ta slut på sig självt.







Han frågar i informationen efter sin nattbuss, jag minns att han sålde sin vespa inte lång tid efter att vi gjorde slut. Vi pratar inte längre, varken nu eller i dagsljus.
Massa historier mellan då vi sågs sista gången i min hall och nu, hans ex som ger mig mördarblickar pa klubbar, jag dejtar hans vänner, vi leker ignoreringslekar. Han är bra på dem, bäst. Slår ner de trötta ögonen, tittar åt sidan och ser mer egyptisk ut än någonsin. Men än har han inte sett mig, än kan han inte ignorera mig.

Och jag vet att jag vill ha honom så mycket för att jag aldrig fick grepp om honom, för att han aldrig lät mig. Men objektiva förklaringar hjälper inte när jag står bakom en busskur och gömmer mig med kaninhjärtat i halsgropen.
Jag tar en genväg och springer till hans hållplats, jag kan nästan allt om Paris nattbussar och nästan allt om honom.

Det som gör ikväll speciellt är att det här är sista gången vi ses. Det jag gör nu är det definitiva slutet på vår historia. Jag lämnar Paris om två dagar, jag åker hem då och lämnar den här historien bakom mig som en historia.
Jag har ett informationsövertag. Om han skulle veta vad jag visste, skulle han göra något då?

Jag står i profil och väntar, frågar två killar framför honom om cigaretter, kan knappt prata för kaninhjärtat slår hela kroppen i obalans.

Nu har han sett mig.




Där står jag mörkhårig och livrädd.
Måste prata med någon.
Ringer Hampus,
Fredrik,
Madeleine,
Ida,
Alex,
Ingen svarar.

Hans buss kommer.

Madeleine svarar, hon skriker PRATA MED HONOM! Du kommer att ångra dig annars, om trettio kommer du att ångra dig!
Han hoppar på bussen.

Madde, det är för sent.
Jag kan inte åka ut i förorten efter honom.
Det är för sent för honom att säga något.
Men jag tittar upp, möter hans sömniga blick.
Tittar bort, innan han gör det.

Jag går tillbaka till min nattbuss igen.
Nej, jag kommer inte att ångra om trettio år.
Jag kan inte ångra att han inte sa nåt.
Jag fick det enda avslutet jag skulle kunna ha fått.

Kvällen är fullbordad.

Jag antar att jag är nöjd.