JULIA # 63 - Vernissage

Du letar efter galleriet.
Typiskt Stockholm att alltid ha gömda platser, på någon bakgata, utan skylt.
Alla är välkomna men ingen vet hur man hittar dit.
Du letar. GPS:en på mobilen blir din räddning, i kombination med de frusna rökarna som huttrar utanför.

Äntligen inne.
Skylten stor som ett A5-papper.
Stora vita rum.
Högt i tak.
Vitt vin i plastglas.

Utställningen heter Persongalleri.
Du tycker att det är lite krystat med interaktiv konst. Men där står de, konsten, personerna. En människa i varje hörn. Bakom dem ett porträttfoto och en beskrivningen av personen. Tydligen har konstnären gjort ett galleri av sina vänner, av människor hon mött på vägen. Tanken är att personerna omkring en person är en spegling av personen själv, eller nåt sånt.

Lite obekvämt att granska en människa sådär. De av besökarna flesta läser mest texterna. Du försöker att mygla till dig ett glas vin till. Dränka, fukta nervositeten lite. De flesta av konstverken, personerna är exceptionellt snygga, alla på sitt sätt.
Du funderar över logistiken. Hur fick de dit alla samtidigt? Var bor de? Men det är mest ytliga funderingar, för att fylla huvudet.

Det är ett bra vernissage. Det finns mycket vin.

Och så. Nu.
Nu stiger Han in genom dörren.
Ni kramas.
Tar en runda inne i galleriet, ännu ett glas.
Säger ett ord eller två om det ni såg.

Sen går ni ut,
går vidare
och skapar era egna historier.

Aleksandra, Julia #2 - Kärlek är det enda som ger oss tröst i väntan på döden

Glad påskmåndag! Nu när ni ligger där fullproppade med potatis, sill och ägglikör och glädjs åt Jesu återuppståndelse vill jag tipsa om att ni kan se och se om Daniel. Som om det inte skulle räcka, kan ni få veta varför gamla kommunister skriver de bästa deckarromanerna, ni får höra de lärde tvista om kärleksdikter och motsättningen mellan rödvin och politik.

DANIEL SJÖLIN, JAG ÄLSKAR DIG MER ÄN NÅGONSIN. OM DU VILL ATT JAG SKA SPÖA JAN-"KORTA-ARMAR"- GUILLOU, SÄG BARA TILL. JAG ÄLSKAR DIG VERKLIGEN. BARA MIN SYSTERS KÄRLEK TILL DIG KAN MÄTA SIG MED MIN KÄRLEK TILL DIG. I'M WAITING FOR YOU ALWAYS, PRAYING AND HOPING!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! ♥ D 4-EVER

Mycket nöje!






Groupies

Ida #23 Such a big ass

- My first group of friends in Mexico tricked me into thinking that kissing on the mouth (no French kissing though and usually just half lips half cheek) was a way to say goodbye. I am not proud of buying that CHEAP CHEAP trick, but on the other hand I was really uncomfortable just kissing someone on the cheek when saying hi. So like 4 guys in this group of people was like “no but it is just a way for men and women to say that they had a good time together”. Later I went on a date. I kissed the guy on the mouth as a way of saying goodbye. Next time he asked me:
“Why did you kiss me?”
“Eh, that’s the way you do it?”
“No?”
Ok so that is easily one of the things I am MOST ashamed of. I am in fairly civilized Mexico, not some undiscovered island where people say hi by, I dunno, pressing their butts against eachother or somethings. I should have known it was a trick. But I didn’t.

- I am dating this guy and he is great and everything. He is half English so I get tricked into thinking that he is European although he is born and raised here. This leads to small culture-related misunderstandings sometimes. I sent him a photo of me, where you could see basically my face, my hair, and a tiny bit of my underwear-covered butt. OK so I am expecting praise for this supercute photo and the only thing he says is “what a big ass”. For him it was a good thing to say. For me it was horrible to hear. He is all like “yeah but mexicans like big butts and blabla it is a nice comments, oh I love your ass!” I have no idea how to handle “nice comments” like that – sure I have a big butt but no. Just no. Say “curvy” or say “nice figure” but Alan, do not say "you have a big ass" when you get semi-nude photos. Por favor.



behind that leg, a big ass is waiting