JULIA # 59 - Parallell 3 av 3

III.

Henry hade växt upp på en farm utanför Chicago och var därmed en av få toppadvokater som förutom att vara mästare på förhandligstekniner även visste skillnaden mellan en schaktmaskin och en kultivator. Han sa ofta att hans föräldrar skulle vända sig i graven om de visste vad han hade lagt ut på sin Mercedes SL 550, sin lägenheter och sina nöjen.
De sista var oftast droger och prostituerade, men aldrig mer än vad som var nödvändigt, bara tillräckligt för att korta ner livet till det uthärdliga (femtiofem år, sen tar jag livet av mig).
Han hittade snabbt på den unge mannen som hade mött upp honom. Han tänkte att att de blir bara yngre och yngre, de som snart ska ta över. Men den här var lite för vacker för finansvärlden, lite för vacker för världen överhuvudtaget. Han får säker ligga mycket.

Ibland trodde kvinnor att Henry var en djup man, att han höll många sanningar inom sig. Att han var mer än bara en snuskgubbe som utnyttjar andra av slentrian. Att sådant på något externt och inte var hans fel utan barndomens, omvärldens förväntningar eller helt enkelt ett missförstånd.
Men det var inte sant. Det som var ytan i Henry var också botten.
Han var ingen man skrev böcker om och det hade han accepterat för länge sedan.

Fast en gång. En gång, när han var på affärsresa i Paris.
Han hade anlänt till det anginva hotell och väntat på att bli upphämtad.
Efter att ha stått där i en timme gick ilskan över och han började ana oråd på riktigt. Han tittade i sin kalender och insåg att han misstagit sig med datum när han hade beställt flygbiljetten. Mötet var först om en vecka, planet hem dagen efter. Det var hans eget fel och han hade inte insett det in i det sista.
Henry hade 100 euro i kontanter, det skulle inte räcka till hotell i en vecka. De opålitliga franska bankomaterna hade svikit honom och hans kreditkort. Även mobilen var anpassad till ett annat system. Och vem skulle han ha ringt? Det hela var ganska pinsamt.
Där stod han i foajen, ensammast i världen i ensamhetens stad.
Han gick ut på Chatelet som kryllade av stressade parisare trötta turister med tunga kameror och en och annan lungt promenerande flanör.
Första gången i Paris.
Det var vackert här.
Han började irra runt, tittade på staden på ett annat sätt än de andra, än vad man brukar när man vare sig är affärsman eller turist.
Tittade med en överlevares ögon, han insåg halvt om halvt allvaret i stituationen. Började planera. Sökte efter lösningar, shoppinglandskapet närmade sig stängningsdags, personalen på den lyxiga gallerian BHV började giva honom till känna, än om med den största diskretionen, att han snart måste gå . Han gick mot Forum des Halles, tänkte att han säkert klarar den första natten utan sömn. Jetlagen skulle hjälpa honom.
En liten man med sovsäck gick ner i metron. Insiktinkten sa åt honom att gå efter. Men nej, så snabbt förvandlas man inte från framgångsrik bolagsjurist till uteliggare. Hellre gå runt hela natten, hellre försöka hitta logi på ett civiliserad sätt.
Han satte sig på en bar som hade utsikt över floden. Köpte ett packet cigaretter och ett glas. Satte sig vid fönstret och tittade ut över Seine.
Det var ju ganska enkelt egentligen.
Ambassaden så klart.
Han satt kvar i baren någon timme, förvånades över sitt eget lugn. Till slut reste han på sig, lämnade tio euro i dricks och gick mot metron.
Det var bara att ta sig till Place de la Concorde hade han fått veta. Gula linjen.
Men väl nere i metron kändes det plötsligt fel. Henry stod framför biljettautomaten men hade hade ingen lust att stoppa in mynten och köpa en biljett. Han kunde ha plankat in, kanske t o m övertalat vakterna att släppa in honom gratis. Herregud, det var ju inte ens särskilt långt att gå.
Men det kändes fel och rätt samtidigt.
Hans ögon började söka övernattningsplatser.

En gång, denna gång, lärde dig Henry allt om Paris. Efter åtta dagar hade han sett kartonghus i skuggan av monumenten, lärt sig att metron stänger två och öppnar sex, iallafall på helgerna, alla Butte Chaumonts gömställen. Mat och sådant löste sig. Det gör alltid det. Till slut bokade han om sin resa hem, ställde in mötet, åkte hem till Chicago. Tog en dusch och bytte kläder.
En gång gjorde han någonting annorlunda.
Men det här ändrade inte något i Henrys liv. Det var bara någonting som hade hänt och som han kom att tänka på ibland. Men utan reflektioner. För det var inget särskilt i det hela, egentligen.

JULIA # 50 - Wild fire

Brush fire, bush fire, some plants are dependent on wild fires for their survival, ignition, forest fire, continues to burn under the ground for several days, grass fire, lightning, hill fire, crawling, crown, jumping, spotting, peat fire, human involvement, vegetation fire, ecological succession, wild land fires occur on every continent except Antarctica.

SO MUCH DRAMA.

JULIA # 29 - VIVA ANDREA CREWS!

Parisian Fashion
Louis Vitton, Givenchy, Dior, Yves Saint Laurent. All great brands with a long history. They have amazing budgets, hierarchies and well-tried rigid routines.

Parisian Fashion

Andrea Crews. Is much different. And even though many believe that fashion is not art, not even culture but advertising, Andrea Crews crosses the limits. Andrea Crews is a collective run by Maroussia Rebecq. They create. Everything. That you can come to think of.





One incident that one of their interns told me is about Andrea Crews social work. They go out to schools in the Parisian suburbs and have work shops with the kids, encouraging them to express themselves.
One boy redesigned a ‘I <3> London' t-shirt into a ‘I fuck London' one, with loads of drawings on it. Maroussia fell in love with the t-shirt and wanted to have it in a collection. The suburb boy was one step from becoming a designer. However, the teachers didn’t approve of the message conveyed and wanted to send the almost designer to have a talk with the Principal. The other kids protested – it was Maroussia who had drawn attention to the t-shirt, she should be held responsible. And so Maroussia had to go explain the t –shirt to the Principal.
What is special about this story the kid got positive feedback for something he created. It’s a way of showing that creativity is an alternative

Their models are not only beautiful, but first and foremost - alive. They are artists, dancers with personalities that shine through at the catwalk. All rules 90-60-90 cm are left miles behind when the models are stage diving at the end of the show, one after one.

(After the fashion show autumn 09 it was so easy to ask for cigarettes, everyone was just so so so so happy and filled with energy)

The reason for me writing this article is that Andrea Crews might get evicted from their current location. They have occupied the shop where they now run their business. It’s located at Place Pigalle, next to the bar "Dirty Dick" and opposite, according to rumours, Jean Paul Gaultier’s flat.

What Andrea Crews does is not charity and the general rule is rents are made to be paid. But at the end of the day, Pigalle would be a much more sad place without them. Countless artists have gained priceless experience Andrea Crews. They are an alternative way to art and fashion in a city that’s rather known for its conservatism and burdened by its traditions.

The world, Paris and especially Pigalle needs Andrea Crews. So please spread the word and show your support

Here is their facebook group for instance:
http://www.facebook.com/#!/profile.php?id=1192384438&ref=search&sid=666811827.2255837985..1


All the pictures are taken from their website:
http://www.andreacrews.com/

JULIA # 11 - Love by Tupac

I've got love for my brother but we can never go nowhere
unless we share with each other
We gotta start makin' changes
learn to see me as a brother instead of 2 distant strangers
and that's how it's supposed to be
How can the Devil take a brother if he's close to me?
I'd love to go back to when we played as kids
but things changed, and that's the way it is
from "Changes",
http://www.youtube.com/watch?v=o8Y9-JlSRXw


Tupac by David La Chapelle