JULIA # 61 - Parallell 1 av 3

I.

Flygbussen 06:50 från Stockholm till Arlanda, fylld av sömniga själar och trötta gäspningar. En blond flicka med långt långt hår tittar oroligt på klockan. Hon är sen som vanligt. Trött på denna ständiga kamp mot tiden men med ett visst lugn om att hon ändå kommer att hinna.
Helt utan värdighet och stil, men visst, hon kommer att hinna med det där flyget till London.
Hon kommer att hinna, hinna att hitta jobb där, hinna att bli upptäckt som modell,
hinna komma över mannen som lämnat henne, hinna att ta ectasy,
hinna att rädda en vän, hinna få hemlängtan, hinna att lära känna staden,
hinna att irra runt runt på dess gator, hinna att bli förälskad i livet igen.
Det är inte mycket tid kvar tills planet går, men tillräckligt.

Hon kommer att hinna av den enkla anledningen att man inte kommer för sent till sin egen flykt.

Det finns något i universum som kommer att göra att bussen kör en kilometer i timmen fortare, att incheckningen stänger 30 sekunder senare än planerat, att personalen har en bra dag och släpper in eftersläntaren när det är tveksamt om det är berättigat. Inga stora saker, de går obemärkt förbi, universum är diskret.

Änligen framme, 07:50, två minuter tidigare än beräknat, busschaffören måste ha kört lite snabbare än vanligt, fem minuter kvar, hon tar sin väska och springer,
lämnar Sverige bakom sig, lämnar Stockholm och munspelsmannen, föräldrarna och ångesten och Spy Bar, korvstånden med de äckliga ketchupfläckarna, vännerna som lovar att hälsa på och alla miljoner råttor som kommer att fortsätta sina liv som om ingenting har hänt, våren, allt lämnar hon bakom sig och springer i jakt på en avgrund som håller.

Helt omedveten om att om hon bara hade vänt sig om hade hon sett mannen i hennes liv, han som i fyrtiofem minuter suttit bakom henne på bussen och snusat.
Men ingen fara, om de är menade för varandra måste de ju få en chans till.

JULIA # 54 - Bloki

I love buildings like these. In Polish, they are called bloki. For me a blok represtents a building full of life, behind every door there is a family, with a story and several parallel lives heading in all directions.


My childhood had a bloki-patterned background and I've heard that when the wind blows, the people that live on the very top can feel their appartments moving.


I've also heard that the bloki are not grey because of the pollution, but due to a decision made by the leaders in the communist regime that figured that the colour of a blok would fade away soon enough, thus one could just as well paint them grey from the start.


In recent years, the grey bloki have become childishly colourful. That is nice too.


And I always thought that original bloki was something that was typical for all Polish cities. But when I search for pictures, all the interesting ones are from Gdansk, where I was born. Maybe I could ask Liv for help and we could make a Gdansk City Safari?

One stop that has to be included in a Gdansk city Safari is the 850 meters long 'Falowiec' that has over 6000 occupants. When you pass the building by bus, it takes three bus stops from the beginning to the end.


I think this one too, is full of stories.
Political and dreamy


And then I stumbled upon these sweet pictures. These liebelings are made by a Berlin based street artist, EVOL, who seems to share my love for bloki.

Aleksandra #13 - Rain

She is coming today, Camulen, with high hopes and a bicycle bag crammed with excess luggage. To be joined by Vincent in the next days, by fortune's whim.

Less by coincidence and more as a consequence of the harmonogramme for internship programmes at the European institutions, they come as I will have spent two years in Brussels.

Welcome to the city of rain, sex and powers as laid down by the Lisbon Treaty.

Enjoy the singing metro, six weeks of summer, the streets full of trash and, sometimes, confetti, which sticks to your soles and gets into your house and even Danuta, the cleaning lady, knows how to get rid of it (I don't mind). Spend Sundays in St Gilles, remember their taste of Moroccan crêpes and sound of brass

Meet people that confirm your worst prejudice, sneaky little fuckers that won't leave when so many of your loved ones do. And those that make you change your mind, and those that make your heart beat faster.

Listen to the rain drops as they hit the window.

Aleksandra # 10 - Wanderlust

Livet är allt det där som händer på fullastade flyg och mellanlandningar, pendeltåg och polenbåtar. Hemma stryker vi runt i hallonröda mysbyxor och fleecetröja med företagsreklam, skickar spontancv:n och bider vår tid i väntan på uppbrott.

Ud vil jeg! ud! O, så langt, langt, langt, over de høje fjelde!
her er så knugende, tærende trangt, og mit mod er så ungt og rankt

Så, en dag, kör försenade bussar oss mot avgörande möten. Ett par svaga armar slänger upp handbagaget, onödigt tungt av minnen från svunna tider (vi har ännu inte förstått att där vi ska behöver man inga universitetskompendier).

Ważne są tylko te dni których jeszcze nie znamy.

Sen är det sen natt i väntan på en kebab i Warszawa och vi fattar, blir okuvliga, oövervinnliga. Vi väljer stark sås.

Från och med nu ska vi packa väskan med drömmar ochköra snabbt och hårt åt valfritt väderstreck, se solen skina ovanför molnen och somna in fulla av förväntan, till tankar på hög nivå.

JULIA # 23 - Lugn hjärtdjur, lugn

Ibland saknar jag Paris så att jag håller på att dö.
Jag har ganska svårt att vältra mig i min längtan, att sakna något har alltid varit en del av mitt liv, man kan inte få utan att lämna. Det är okej. Det går att hålla balansen.
Men Paris alltså. Det är farligt med städer alla har en åsikt om. Det är farligt med städer som äter utländska drömmare.
Jag smulas sönder lite när jag tänker på våren i Paris.
För ett år sen hade jag precis flyttat in i min fina, fantastiska, slitna, underbara lägenhet i Reuilly Diderot. Jag hade köpt min kamera, påbörjat en långdragen kärlekshistoria, jag satt ofta och solade på en utav de fem balkongerna i lägenheten. Det fanns trådlöst Internet och jag vara nära stan. Jag ignorerade elräkningen och hade det varmt hemma, gick barfota på trägolvet. Runt, runt i tolfte, vid socialbostäderna. I jeansjacka och halvfrusna fingrar och kort vitt hår. Jag hade lärt mig ett ge dödsblicken åt dem som förtjänade det så jag var säker och sprang till Dugommier varje morgon och drack väldigt många allonges och skrapade ihop 85 centimes till en baguette. Och prutade på cigaretter, alla kommer väl ihåg mina Reinholds som jag rökte ett tag? Så himla konstiga paket.




Jag lyssnade ofta på en sång, av någon som hette Collet (?) och texten gick lite så här ”you walk around, thought you were beautiful, but it’s just the way they stare” och lite senare ”walk around know you are beautiful, aimless analysis”. Någon som känner till den?

Men jag vill inte leva i våren 2009. Det är inte nu. Mina händer fryser på ett nytt sätt nu. Jag bakar efter nya recept, röker andra cigaretter. Nu har jag flyttat in i Skrapan, femton våningar upp, utsikt söderut, mot Paris men också mot Skåne, Köpenhamn, Marocko. Utsikt mot drömsidan. Det kommer att bli annorlunda, men det kommer att bli bra.

Man får inte förlora sig själv i saknad. Men inte klippa banden heller, vänner är vänner är vänner är det viktigaste man någonsin kommer att ha. Jag saknar Vincent och Ida och att andas rå romantisk luft med Camilla, fyfan vad bra livet var ett tag där. Och att röka hemrullade cigaretter på trappan framför Sacre Coeur mitt i natten med Marie. Men om jag släpper mig själv lös kommer även de fina stunderna i Bryssel upp, när vi, tio personer och en hund, åkte i den stora Vanen till stranden och lyssnade på Bob Dylan och det pyste rök ur alla bilens tusen hål och springor och det regnade, men vi gjorde det till en grej och låtsades om att det var skinande sol. Eller Dublin, alla nätter på Temple Bar, där vi gjorde turiststället till vår stambar och jag lärde mig att stjäla ölslattar. Jag saknar, känner, vrids.
Men vad hjälper dessa minnen?
Riktningen är tagen, jag kan åka tillbaka, helt fri att fortsätta åt vilket håll jag än vill.

Jag har sagt det många gånger – jag tror inte att jag kommer att bo i samma stad som alla mina vänner de närmaste tio åren, vi är inte sådana människor. Vi har ett mentalt utbyte för att vi är för rotlösa att stagnera och stanna. På gott och ont. Men så är det. Så fort man har lämnat sitt hem en enda gång så får man inte ett nytt, man lämnar spår och celler och tankar och minnen hos andra människor och platser lite överallt. Det är så.

Det är bara det att när vårsolen lyser kallt-varmt-kallt och jag ser bilder från Paris där Maja har på sig nätstrumpbyxor och är sjukt vacker - ja då bubblar det lite.

Aleksandra # 6 - NIGHT ON EARTH

These nights would had been forgotten had drunken fools not put them down.


I had forgotten about the light that never goes out (European Commission building).

Walking home, it was a night to forget.

Now I remember that party as the first time we met.

Leaving memories beside, it seems like a most beautiful night to be remembered simply as that.

Aleksandra # 5 - Happier New Years

2009 started on a Thursday and ended on a Thursday. In between, Israel invaded Gaza. Russia turned off gas supplies to Europe through Ukraine. Barack Obama was inaugurated as the 44, and first black, US President, while Jóhanna Sigurðardóttir was appointed Iceland's Prime Minister and the first openly lesbian head of state in the world. Elections to the European Parliament were won by right-wing parties. The Lisbon Treaty entered into force. Climate change was discussed in Copenhagen.

Two German kids aged six and five packed their bags with swimming gear and tried eloping to Africa - they were in love and longed for a life in the sun. French soap opera writers gained the right to strike. Marc Jacobs stopped serving cocaine on silver platters during his shows (it's the financial crisis). Silvio Berlusconi consorted with underage blondes and naked prime ministers, insulted Finnish national heritage and was accused of links to the mafia, before being elected rock star of the year by Rolling Stone magazine.

As the year drew to a close, and I still failed to make sense of the past 365 days, a friend made me drink for a new year, worse than the next, but better than the past. Dear friends, relatives and lovers, raise your glasses and drink for a year where life, work and love is one and where the passion in our hearts melts all obstacles. Let's enter this year with high hopes and ambitious missions and fanatic zeal to make them happen. Let's love with crazy and suicidal hearts that never grow cold.

At the end of this year, I will have saved a life, traveled to Tanger (because it rimes with danger) and live in the same city as my sister.

JULIA # 9 Sometimes you have to let your darlings live

Sometimes acting, doing, screaming is the easiest out.

I've always been good with doing, I have no problems making a difficult phone call, taking the chance, getting under that vampire boy's cape on Halloween and kiss him.
CARPE DIEM för helvete!

But, I find it hard hard HARD to abstain. I have many more stories of regretting what I did than what I didn't do. For me, going is easier than staying. I even have problems to fall asleep because the thought of hour long inactivity makes me feel I'm losing something that I won't get back ever. I can give up any idea cause I believe in the others ideas out there, the ones I don't know of yet, the ones I haven't thought of, but soon will.

I don't hold on to anything really anymore because life has taught me that friends will be friends even though there is distance and that Ryanair is really strict with their 15 kg limit for luggage. Letting go is the answer.

Whenever I feel that something is wrong, that a situation is becoming somehow difficult, I want to start all over. A new life with a new frame, preferably in a new country. Hide behind national stereotypes, fill out my void with trying new food, people, languages. Get drunk on foreign alcohol, that has a name I can't pronounce and effects I can't really predict, not yet anyhow.
I see a certain strength in this.
And Karin Boye supports me, saying, screaming, shouting Strike camp, strike camp! The new day shows its light.
Our great adventure has no end in sight.

I justify myself saying that living on the edge is the only way of living, that it's abroad,
somewhere else, that I will get inspiration,
comforting myself with romantic dreams about the unknown and what it has to offer me.
Hey babe! Take a walk on the wild side! It's easy!

But yesterday I decided to stay in Sweden.
Just for a couple of months.
Actually, it was decided for me, an opportunity I had to take, they chose me and I accepted it. Nothing big or overly dramatic maybe, after all, this is my home, no?
But still so different from what I had planned, from my life the last two years.
So here I am, in between flats, in between countries, in between dreams. But this time I'm going to be strong in a different way, staying, facing and letting someone else take the lead.
This spring I'll try to build on an uneasy ground, instead of striving.
This spring I won't kill my darlings,
we'll live happily together side by side, for the next few months.