JULIA # 68 - If a girl looks swell, who cares if she is late? Nobody.

JULIA # 63 - Vernissage

Du letar efter galleriet.
Typiskt Stockholm att alltid ha gömda platser, på någon bakgata, utan skylt.
Alla är välkomna men ingen vet hur man hittar dit.
Du letar. GPS:en på mobilen blir din räddning, i kombination med de frusna rökarna som huttrar utanför.

Äntligen inne.
Skylten stor som ett A5-papper.
Stora vita rum.
Högt i tak.
Vitt vin i plastglas.

Utställningen heter Persongalleri.
Du tycker att det är lite krystat med interaktiv konst. Men där står de, konsten, personerna. En människa i varje hörn. Bakom dem ett porträttfoto och en beskrivningen av personen. Tydligen har konstnären gjort ett galleri av sina vänner, av människor hon mött på vägen. Tanken är att personerna omkring en person är en spegling av personen själv, eller nåt sånt.

Lite obekvämt att granska en människa sådär. De av besökarna flesta läser mest texterna. Du försöker att mygla till dig ett glas vin till. Dränka, fukta nervositeten lite. De flesta av konstverken, personerna är exceptionellt snygga, alla på sitt sätt.
Du funderar över logistiken. Hur fick de dit alla samtidigt? Var bor de? Men det är mest ytliga funderingar, för att fylla huvudet.

Det är ett bra vernissage. Det finns mycket vin.

Och så. Nu.
Nu stiger Han in genom dörren.
Ni kramas.
Tar en runda inne i galleriet, ännu ett glas.
Säger ett ord eller två om det ni såg.

Sen går ni ut,
går vidare
och skapar era egna historier.

JULIA # 62 - Party hos mig

JULIA # 46 - Hold on out there

Hold on out there

One day,

when all problems are solved,

when I have come up with the right answer,

when I have helped all my friends to move from one flat to another for the very last time,

cause now no one ever has to move anymore,

cause now everyone has finally found their real homes

One day,

when I have forgotten what is meant by the worry of heart,

and when all people call themselves optimists,

completely without irony,

One day,

when X and Y have, after many years of wandering, finally understood that they are meant to be for each other

when everyone has reached the end of their searchings

and when we drink much more water,

because we laugh so damn hard that our mouths are completely dry,

and the sun is shining and there is enough of it for everyone

and Karen Lancaume runs in at the after party,

with a big smile and says

- That last story! Did you really believe that? Haha, but I would never!

and when nothing, really nothing ever goes wrong

That day I will find you all and take you back to your homes.

It might take some time, I know,

the children in your families might have already grown up by then
and their thoughts and palms might have turned from childish to adult ones,
and you too will perhaps have grown older and gotten new values and directions in your lives.

But please remember that while you are waiting,

that I am there,

and that I’m thinking about you and that I will never forget you

****************************************************************************
En dag,

när allt har löst sig,

när jag har kommit på det,

när jag har hjälpt alla mina vänner med deras flyttlådor för sista gången

för nu kommer de aldrig att behöva flytta mer

nu har hela världen ett första handskontrakt,

En dag,

när jag glömt vad som menas med hjärtats oro,

och alla människor kallar sig för optimister,

helt utan ironi,



när vi börjat dricka mera vatten,

för att vi skrattar så jävla mycket att vi alltid blir helt torra i munnen,

och när alla har sökt färdigt

och X och Y efter många års irrande äntligen har förstått att de är menade för varandra

och solen värmer och räcker åt alla

och Karen Lancaume springer in på förfesten,

med ett stort leende och säger

- Det där sista! Gick ni verkligen på det? Haha, men jag skulle ju aldrig!

Haha, jag hoppas att ni inte blev alltför rädda

och när ingenting går längre någonsin fel

- den dagen ska jag leta upp er alla och ta hem er.

Det kan ta lite tid, förlåt,

barnen i familjen kommer kanske ha hunnit att växa upp

och ni kommer kanske att ha blivit äldre och fått nya värderingar.

Men kom ihåg att under tiden ni väntar,

så finns det jag där, jag tänker på er och jag glömmer er aldrig

JULIA # 42 - If I were..

Om mitt liv var en Lady Gaga musikvideo eller ett SATC-avsnitt skulle jag gå runt i kläder från Jagtvej 199 och 8045, i bakgrunden skulle Babusjkamusik spelas på dagen och Ectoplasm girls på natten. Fotona och de fantastiska milljöerna skulle vara stylade av Clara, konsten på väggarna komma från Ponyhof och vi skulle roa oss på en Charleroi safari.
Sen refererar jag och mina girlssss till Tones blogg och går på en av Ylvas finafester i Paris (som är så underground att de inte ens har en hemsida. Men efter att ha sett mig skulle hela världen googla sönder House of Drama, Love child och Dead muse)
Sen i behind the scenes delen skulle jag ses chilla till Celestial-låten och avsluta med ett "Hej då, nu ska jag gå på en Lite billigare, lite sämre-tillställning".




Cykeldräkt skulle vara längst upp på allas önskelistor

Carolina# 10 The Interview

There were two of them and one of me. One male and one female were sitting on one side of the table at the conferenceroom and I was sitting by the other. Side, that is. By the other side but in the center and I was surprisingly comfortable with being center of the attention. No tension. We had had an excellent ”giving-and-taking-part-in-a-conversation”-conversation during the past twenty minutes and I wondered and still do, if all interviews for job and likewise are as pleasant as this one. But it was as if it was about to end. We had an understanding, there was nothing to add, I had no further questions but it couldn't really end so soon. ”So what do you do when you’re not doing…well…err.. this?”, the male-employee asked me. I didn’t really see it coming and for a split second I wanted to answer that I am just about to discover who killed Laura Palmer. Or that I don't know who John Galt is but I am eager to find out. Or why the meaning of life is 48. Or that I am cultivating my own back-yard, that I always have an eye open for underlying darkness. Or anything like-wise to see if we also had the same cultural preferences and recognition of some magic references. But that would not have been suitable in this situation. So I answered ”Well… a lot of stuff. None of it is visible here.” I made a gesture toward my application. ”I enrich my life with culture and litterature and movies and creative handcraft.” They nodded and I took it as a gesture of approval. It was not a bad answer but they didn’t really see it coming I guess. The female broke the silence: ”That is such a useless question to ask”. I just smiled and the male said ”Yeah... I know. I don’t know why I asked that”. I bet he knows who John Galt is.