JULIA # 59 - Parallell 3 av 3

III.

Henry hade växt upp på en farm utanför Chicago och var därmed en av få toppadvokater som förutom att vara mästare på förhandligstekniner även visste skillnaden mellan en schaktmaskin och en kultivator. Han sa ofta att hans föräldrar skulle vända sig i graven om de visste vad han hade lagt ut på sin Mercedes SL 550, sin lägenheter och sina nöjen.
De sista var oftast droger och prostituerade, men aldrig mer än vad som var nödvändigt, bara tillräckligt för att korta ner livet till det uthärdliga (femtiofem år, sen tar jag livet av mig).
Han hittade snabbt på den unge mannen som hade mött upp honom. Han tänkte att att de blir bara yngre och yngre, de som snart ska ta över. Men den här var lite för vacker för finansvärlden, lite för vacker för världen överhuvudtaget. Han får säker ligga mycket.

Ibland trodde kvinnor att Henry var en djup man, att han höll många sanningar inom sig. Att han var mer än bara en snuskgubbe som utnyttjar andra av slentrian. Att sådant på något externt och inte var hans fel utan barndomens, omvärldens förväntningar eller helt enkelt ett missförstånd.
Men det var inte sant. Det som var ytan i Henry var också botten.
Han var ingen man skrev böcker om och det hade han accepterat för länge sedan.

Fast en gång. En gång, när han var på affärsresa i Paris.
Han hade anlänt till det anginva hotell och väntat på att bli upphämtad.
Efter att ha stått där i en timme gick ilskan över och han började ana oråd på riktigt. Han tittade i sin kalender och insåg att han misstagit sig med datum när han hade beställt flygbiljetten. Mötet var först om en vecka, planet hem dagen efter. Det var hans eget fel och han hade inte insett det in i det sista.
Henry hade 100 euro i kontanter, det skulle inte räcka till hotell i en vecka. De opålitliga franska bankomaterna hade svikit honom och hans kreditkort. Även mobilen var anpassad till ett annat system. Och vem skulle han ha ringt? Det hela var ganska pinsamt.
Där stod han i foajen, ensammast i världen i ensamhetens stad.
Han gick ut på Chatelet som kryllade av stressade parisare trötta turister med tunga kameror och en och annan lungt promenerande flanör.
Första gången i Paris.
Det var vackert här.
Han började irra runt, tittade på staden på ett annat sätt än de andra, än vad man brukar när man vare sig är affärsman eller turist.
Tittade med en överlevares ögon, han insåg halvt om halvt allvaret i stituationen. Började planera. Sökte efter lösningar, shoppinglandskapet närmade sig stängningsdags, personalen på den lyxiga gallerian BHV började giva honom till känna, än om med den största diskretionen, att han snart måste gå . Han gick mot Forum des Halles, tänkte att han säkert klarar den första natten utan sömn. Jetlagen skulle hjälpa honom.
En liten man med sovsäck gick ner i metron. Insiktinkten sa åt honom att gå efter. Men nej, så snabbt förvandlas man inte från framgångsrik bolagsjurist till uteliggare. Hellre gå runt hela natten, hellre försöka hitta logi på ett civiliserad sätt.
Han satte sig på en bar som hade utsikt över floden. Köpte ett packet cigaretter och ett glas. Satte sig vid fönstret och tittade ut över Seine.
Det var ju ganska enkelt egentligen.
Ambassaden så klart.
Han satt kvar i baren någon timme, förvånades över sitt eget lugn. Till slut reste han på sig, lämnade tio euro i dricks och gick mot metron.
Det var bara att ta sig till Place de la Concorde hade han fått veta. Gula linjen.
Men väl nere i metron kändes det plötsligt fel. Henry stod framför biljettautomaten men hade hade ingen lust att stoppa in mynten och köpa en biljett. Han kunde ha plankat in, kanske t o m övertalat vakterna att släppa in honom gratis. Herregud, det var ju inte ens särskilt långt att gå.
Men det kändes fel och rätt samtidigt.
Hans ögon började söka övernattningsplatser.

En gång, denna gång, lärde dig Henry allt om Paris. Efter åtta dagar hade han sett kartonghus i skuggan av monumenten, lärt sig att metron stänger två och öppnar sex, iallafall på helgerna, alla Butte Chaumonts gömställen. Mat och sådant löste sig. Det gör alltid det. Till slut bokade han om sin resa hem, ställde in mötet, åkte hem till Chicago. Tog en dusch och bytte kläder.
En gång gjorde han någonting annorlunda.
Men det här ändrade inte något i Henrys liv. Det var bara någonting som hade hänt och som han kom att tänka på ibland. Men utan reflektioner. För det var inget särskilt i det hela, egentligen.

JULIA # 58 - I'm not the girl who misses much

The people, the photographer, the tan, the altar, the hair cuts, the city, the horrible coffee machine that was always on the brink of explosion, the Pol Remy, the bucket from Tati, the colours, the Le Chateau, the time, the pink lip stick, the night that followed, the heart broken in that way and not in another, the fake wooden floor, the jokes and the thoughts of that day.

It’s not that I prefer that to what I have now – I just want both worlds at once.

JULIA # 38 - I have many sistas, but only one sister

Remember that time when we were speaking on the phone, me in Paris, you in Brussels
I was trying an outfit and preparing for a day in the sun
and you said
"Isn't it funny that the only one who cares about you gaining weight is your boyfriends ex-girlfriend?"
I didn't fully understand, so you explained:
"Your boyfriend doesn't see the difference, your friends couldn't care less and grandma will only be happy that you can afford to eat.
It's only your boyfriend's ex who notices and tries to convince herself that she has won, cause you have gained a kg or two."

My sister gives me almost too many reasons to love her.

JULIA # 34 - Written in lipstick, my last night in Paris

So what's the plan for tomorrow? When do you finish class?
Let's finally pick up my lunch tickets and try the sushi place down my street.

Then let's cry together cause for some reason we seem to have been a bit sad lately.

It's easy since it's not happening.


Baby. You're hyperventilating.
My voice is gone.
I want to discuss last night with you.
You were so pretty.

Back home now.
Sweden is beautiful, but not so cold and people are shorter than I remember.
I must have grown in Paris
I'm sorry for not allowing you to help me with my bags, but it would have been more than I could handle.

We're cool cats. And cool cats are meant to stick to each other.

JULIA # 2 - FOLIES PIGALLE

Det var på den tiden jag hade hängt med Bryssels undergroundscen ett tag, med vetskapen om att det här livet var inte hållbart men så mycket mer värdefullt än alla världens eviga ting. På tiden när jag ansåg frihet vara det högsta värdet – både för att det är det , men också för att det är lätt att leva med frihet som livets mening. S och D och jag gick runt på gatorna i S:t Gill och S:t Gery,och de lärde mig att spela gitarr vilket senare skulle rädda mig mer än en gång. I gengäld gick jag runt med hatten på deras konserter och fick så mycket pengar att de hade till hyra, hasch och kebab för nästkommande vecka. Allt det fina slutade efter att S fick känslor för mig och till slut var jag tvungen att flytta för att inte lämna stället för sent. Och när man är tvungen att flytta finns det bara ett fåtal städer man kan flytta till. Städer tillräckligt stora för att man ska hitta ensamma platser, för att upptäcka utrymme. Paris är en sådan stad. Nowa Huta en annan, men jag hade ingen lust att åka tillbaka till Polen riktigt än, så det bar ut väst.

Jag var ingen bohem, allt var organiserad och min flykt var maskerad till ett universitetsutbyte med en fascistskola där Le Pen och hans likar har fått diplom ur rektorns hand. Men jag tröstade mig med att Jimi Hendrix en gång hade spelat i den stora amphiteatern och traskade duktigt till skolan, tog anteckningar eller sov, letade och hittade meta-männsikorna bland överklassmänniskorna. Och lustigt nog var det här, i min inramade ta-metron-samma-tid-varje-

dag-tillvaro som jag började ta friheten på allvar. Jag valde kuser som handlade om asylinvandring och EU:s fria rörlighet så att jag kunde skriva liberté så många gånger som möjligt varje dag. Och jag var i rätt land också, för tre stolta ord representerar detta lands historia och störst av dem är friheten. Det var en verklig paradox att känna sig tvungen att läsa in allt om frihet inför tentorna. Men det gick, och jag lärde mig mycket, både i skolan men framför allt utanför. Och det blev en historia där också, med utgångspunkt från Frankrikes stolta huvudstad

Det hela började med stor sorg, som alltid när man lämnar ett ställe man älskat för ett annat. Ensamheten kröp innanför huden och jag ville bort. Fast ännu mer ville jag in.
När jag först kom till Paris gick jag runt i längtan. Längtan efter kärleken som aldrig kom, festen som aldrig hände, språket som aldrig infann sig, vännerna som inte svek. Men jag var säker på att de fanns där någonstans på stadens vackra gator, inslaget i rosett och presentpapper och väntade på mig. La maladie de Paris. Ja det finns något som heter så, ett depressionssyndrom som ofta drabbar japaner som flyttar till ljusets stad och som inte alls finner det de förväntade sig. Besvikelse. Paris är aldrig det det har varit. På femtiotalet drömde Hemingway om det glättiga tjugotalet, på sjuttotalet drömde Stig Claesson om det filosofiska femtiotalet. Det här är kanske världens ensammaste stad, ensamma själar i ensamma kroppar går runt i Parisnatten med drömmar som inte kan förverkligas just här, inte längre iallafall. Men det finns ingen stad det är vackrare att vara ensam i.

Och min övertygelse var riktig. Allt hände, allt det fina inträffade till slut. Allt och mer. Vart ska jag börja? Med modeveckan i november kanske? Då jag började bära mask på fester och kom alltid in, öre kön? Eller första Dead Muse, på Chez Moune, en klubbkväll som har svaret på livets mening. (Paradigmskifte. Musorna har kontrollen, musorna styr den som förut bekräftade dem, de kickar hans ass ut ur klubben och snor hans drink. Musorna dansar vidare, kanske med en liten paus där man gör din fantastiska övertydliga jag-vill-ha-sex-gest. men det är allt. Det är den bekräftelsen du får av mig baby. ) M, T, M - de vackraste vackraste! Sådana man skriver poesi, triologier och drömmer om, sådana människor! För stora för kort, de får inte plats, tvådimensionellt är inte nog för människor med fem själsliga dimensioner. M, vis, rå, så, mycket för mycket, hård och mjuk och känslig och stark. T, petit oiseau, med världens största ögon och lika stor integritet. Och M. Det balanserat obalanserade, som slåss inifrån och ut, som drar till sig utan att söka. Som bakom svarta solglasögon skrattar åt misären, på ett mjukt sätt, nästan så att man blir rädd.

Modeveckan i februari, efterfest, där jag kom in på falskt namn (Lele Actonic, vem är du?) där jag gjorde dumma saker och blev svag och började prata med en man som blev viktig för mig, där jag började att kyssa samme man i källaren, där en av majoritetskärlekshistorior

na (les histoires d'amour finissent mal en general) påbörjades, där jag dissade den där kände, vackre för att han gav mig tillfälle. Livet, baby, känslorna, vad du än var, vem du än var fick du mig att längta. Hungern växte, hjärtat krossades, jag gick vidare.

Senare gick tiden åt att bygga upp mig själv. Paris festscen bleknade, de mest glänsade stjärnorna började få nog, började få en hunger för nåt nytt, vi kan mer än så här, vi kan mer än att dansa på bord och ha efemära whiskykonversationer och vi vill ha mer mer mer än fler vimmelkort med samma bakgrund med samma nikon d70 eller canon 350d, livet har mer att ge, Paris har mycket mer att ge. Brytpunkt.

Det blev skridskoåkning med transor, des nouveaux romantiques och amerikansk sjuttiotalsmusik, det blev tillfälliga undergroundbarer, som bara existerade under några få månader och som gav gratis allt – sprit – pyssel – performance, om man lyckades stå på listan. Det blev badhus och turer till förorten långt långt borta, det blev fotosessioner på kyrkogårdar, huntratals flyttar och prat om att man skulle tömma 6:e på alla rika och fylla de fina husen med klubbkids. Det blev billigt vin, billiga kvällar, billiga kortspel och filosofi. Och droger. Ju mer uttråkade folk var desto mer droger tycktes Paris mest lysande människor behöva. Men jag hörde också mycket om ångest, om självrannsakan – vad gör jag med mitt liv? Om tappra dieter och sluta röka försök.

Sen då? Sommaren pockade. Trettiofem grader på dagen, åska på natten. Snart ett år hade gått sen min generation, den här kullen äntrade den vackra stadens portar. Hade vi kommit närmare friheten? Schhh, fråga inte sånt rakt ut, fråga inte så hemskt, det vet vi väl inte än? Sånt ser man i efterhand, i backspegeln. Fortfarande några månader kvar. Jag måste hitta jobb, jag krossade tanden i tre delar när jag åt en lyxfrukost hos honom med det lockiga lockiga håret. Nu är det slutet av maj. Jag stannar tills november. Drömmen om den perfekta Parisnatten består och det kommer den göra länge, för den drömmen har slagits in fler gånger än vad som är rättvist, livet här är vad det inte kan vara, vad det inte kommer att vara någon annanstans.

Men Paris är en tuff stad. Våld och trakasserier är en del av det hela, ingen fantastisk utekväll utan en hemväg – antingen taxi eller nattbuss, båda lika farliga, på olika sätt. På förfester byter tjejer historier om när de tagit en taxi själva, hur chaffören tittat i backspegeln och kanske onanerat, om dödsångesten och det fullkomliga utlämnandet som måste maskeras med kontroll, om äcklighetens stön som hörs genom ipodmusiken trots den höga volymen, om osäkerheten om det här är rätt väg och tankarna om överlevnad. Om vetskapen om att bildörren är låst, för chaffeurens säkerhets skull och för att undvika springtaxi. En annan kontrar med historien om när hon hamnade i slagsmål för att hon inte accepterade att förortskids med bruten engelska sa att de skulle put their big cock in her mouth, om hur hon freakeade och slog honom i ansiktet – för alla tjejers skull, inte bara för sin egen – hur nålen på hennes jacka råkade träffa precis vid hans öga och han gav tillbaka med att krossa en vinflaska på hennes huvud. (Pheonix. När gärningsmännen blev utslängda, och bussen börjar köra vände hon sig om, blodig och pekade fuck you. För alla tjejers skull.)

Paris, det vackra och det hårda. Mer La Haine än À bout de Souffle. Och likväl, en lika vanlig diskussion på förfester är ångesten över att behöva lämna den stolta staden, nej nej nej prata inte ens det, jag mår illa. På riktigt. Så vi byter ämne. Mannen! Han med det stora lockiga håret! Han var galen, speciellt när han skulle deklarera. Imiterade självmordsförsök med en hammare, jag skrattade tills jag grät. Jag träffade honom en natt och bluntely tänkte att det bästa sättet att komma över en man är att komma under en annan. Sen en fantastisk frukost i Montmartre och vi höll hand i Pigalle och passade bara så jävla bra ihop, han i sin skinnjacka och stora svarta lockar, jag i tigermönstradklänning och slitna nätstrumpbyxor och kort blonderat hår och han var så jävla bra på att hålla handen, jag ville inte lämna honom, hur kommer jag någonsin att kunna hålla någon annans hand? Och under loppet av de tre - fyra timmar vi var tillsammans på morgonen missade han tre viktiga möten och jag förstod redan då att det här var någon alldeles speciell och att han kanske inte skulle hjälpa mig att utvecklas som jurist men ändå lära mig mer än tillräckligt. Och det slutade det också men blev det spelar ingen roll för han var en fin passage i den ohållbara liv jag lever nu.

Så Paris. Sju månader i ljusets stad, detta är vad som har hänt. Bland annat. Kanske har jag kommit närmare det där finaste, det där som benämns som frihet. Kanske, det vet man inte än, sånt ser man först i backspegeln. Nu är en början på en ny miniera. Ny lägenhet, ny flatmate, ny tillvaro, för skolåret är. Nya visheter framför mig. Jag är lite rädd. Åh Paris, staden som äter utländska drömmare. Paris n'est pas ca, que c'a été, mais Paris sera toujours Paris. Jag föredrar att göra en summering nu, när jag kan ändra, när det finns tid kvar.
Jag vill inte tänka på slutet, inte låtsas om det. Låt livet alltid vara så här. Som det är just nu, i soliga soliga Paris, där folk trängs i Luxemburgparken och i Tulerierna, där det fortfarande är en obestämd massa av dagar att leva och vandra runt sökandes efter en avgrund som håller, där nya kärlekshistorier ständigt påbörjas och en ny lägenhet just inretts för två vilsna flickor som gör det bästa av allt, där en av dem drömmer sig bort i sina egna minimemoarer istället för att reda ut sånt som ska redas ut, där allt, och jag menar verkligen allt fortfarande är möjligt och jag inte kan se slutet än. Och förhoppningsvis kommer på hur jag ska göra för att det så ska förbli.