vi var alla unga, mer eller mindre begåvade och vi var vackra

28/04/2010

JULIA # 69 - Produced in Palestine and shipped to Norway



by Malin Lennström-Örtwall

27/04/2010

JULIA # 68 - If a girl looks swell, who cares if she is late? Nobody.





JULIA # 67 - Bukowski, orginalet

the flesh covers the bone
and they put a mind
in there and
sometimes a soul,

and the women break
vases against the walls
and the men drink too
much
and nobody finds the
one

but keep
looking
crawling in and out
of beds.

flesh covers
the bone and the
flesh searches
for more than
flesh.

there's no chance
at all:
we are all trapped
by a singular
fate.

nobody ever finds
the one.

the city dumps fill
the junkyards fill
the madhouses fill
the hospitals fill
the graveyards fill

nothing else
fills.

26/04/2010

JULIA # 66 - Taśma zaczęła się kręcic

Älskade Olenka! Snart åker vi tåg till Casablanca istället för tunnelbana till jobbet, snar bor vi där William Burroughs bott
och försvinner utom alla myndigheternas synhåll.
Ja! Jaga oss gärna när vi röker vattenpipa där Ginsberg skrivit och köper tillräckligt med Fatimas händer för en livstid.
En skräck - kanske kanske inser vi där borta att mormors kök inte är det bästa i hela världen? Tveksamt dock, men jag har hört saker.




Just nu är vi bara här, men snart är vi där.

23/04/2010

Aleksandra # 20 - Lebenskunst

Je suis l'origine du monde,
A vixen de luxe and your faithful mistress.
Jestem Żonką, Męczennicą i Kochanką.
Jestem tą, którą akurat się bije.
I am the painting you stole from Picasso.
I am the cage that caught the bird.
I am on TV.

21/04/2010

JULIA # 64 - Puuuh

I just witnessed a man i used to love humilate a woman i respect and care about.
she couldn't care less. she has never been a people's pleaser.

it's just that this made me realize where my priorities are. and that feels good.


JULIA # 61 - Places





20/04/2010

Ida # 24 Oh-hooo baby!









I like pigs very much. From me to you, pig-facts found at theoatmeal.com

(ok kind of lame with the orgasm-thing but I am out of shape)

JULIA # 63 - Vernissage

Du letar efter galleriet.
Typiskt Stockholm att alltid ha gömda platser, på någon bakgata, utan skylt.
Alla är välkomna men ingen vet hur man hittar dit.
Du letar. GPS:en på mobilen blir din räddning, i kombination med de frusna rökarna som huttrar utanför.

Äntligen inne.
Skylten stor som ett A5-papper.
Stora vita rum.
Högt i tak.
Vitt vin i plastglas.

Utställningen heter Persongalleri.
Du tycker att det är lite krystat med interaktiv konst. Men där står de, konsten, personerna. En människa i varje hörn. Bakom dem ett porträttfoto och en beskrivningen av personen. Tydligen har konstnären gjort ett galleri av sina vänner, av människor hon mött på vägen. Tanken är att personerna omkring en person är en spegling av personen själv, eller nåt sånt.

Lite obekvämt att granska en människa sådär. De av besökarna flesta läser mest texterna. Du försöker att mygla till dig ett glas vin till. Dränka, fukta nervositeten lite. De flesta av konstverken, personerna är exceptionellt snygga, alla på sitt sätt.
Du funderar över logistiken. Hur fick de dit alla samtidigt? Var bor de? Men det är mest ytliga funderingar, för att fylla huvudet.

Det är ett bra vernissage. Det finns mycket vin.

Och så. Nu.
Nu stiger Han in genom dörren.
Ni kramas.
Tar en runda inne i galleriet, ännu ett glas.
Säger ett ord eller två om det ni såg.

Sen går ni ut,
går vidare
och skapar era egna historier.

JULIA # 62 - Party hos mig



JULIA # 61 - Parallell 1 av 3


I.

Flygbussen 06:50 från Stockholm till Arlanda, fylld av sömniga själar och trötta gäspningar. En blond flicka med långt långt hår tittar oroligt på klockan. Hon är sen som vanligt. Trött på denna ständiga kamp mot tiden men med ett visst lugn om att hon ändå kommer att hinna.
Helt utan värdighet och stil, men visst, hon kommer att hinna med det där flyget till London.
Hon kommer att hinna, hinna att hitta jobb där, hinna att bli upptäckt som modell,
hinna komma över mannen som lämnat henne, hinna att ta ectasy,
hinna att rädda en vän, hinna få hemlängtan, hinna att lära känna staden,
hinna att irra runt runt på dess gator, hinna att bli förälskad i livet igen.
Det är inte mycket tid kvar tills planet går, men tillräckligt.

Hon kommer att hinna av den enkla anledningen att man inte kommer för sent till sin egen flykt.

Det finns något i universum som kommer att göra att bussen kör en kilometer i timmen fortare, att incheckningen stänger 30 sekunder senare än planerat, att personalen har en bra dag och släpper in eftersläntaren när det är tveksamt om det är berättigat. Inga stora saker, de går obemärkt förbi, universum är diskret.

Änligen framme, 07:50, två minuter tidigare än beräknat, busschaffören måste ha kört lite snabbare än vanligt, fem minuter kvar, hon tar sin väska och springer,
lämnar Sverige bakom sig, lämnar Stockholm och munspelsmannen, föräldrarna och ångesten och Spy Bar, korvstånden med de äckliga ketchupfläckarna, vännerna som lovar att hälsa på och alla miljoner råttor som kommer att fortsätta sina liv som om ingenting har hänt, våren, allt lämnar hon bakom sig och springer i jakt på en avgrund som håller.

Helt omedveten om att om hon bara hade vänt sig om hade hon sett mannen i hennes liv, han som i fyrtiofem minuter suttit bakom henne på bussen och snusat.
Men ingen fara, om de är menade för varandra måste de ju få en chans till.

JULIA # 60 - Parallell 2 av 3



II.

Han, som suttit bakom henne, var en gång älskad av en kvinna men insåg för sent att kärleken var ömsesidig. Nu är hon för länge sedan långt borta och förlitar sig inte på nån och förälskar sig enbart i städer.

”Vi är framme nu”. Han väcks av busschauffören, rufsar generat till håret, tackar och går av, omedveten om att han aldrig varit vackrare, att alla på bussen har lagt märke till honom och förälskat sig i hans trötta ögon.
Men han känner varken sorg eller lycka, bara trötthet när han går in på terminal fyra och tar fram skylten som det står Henry Hudson på.
Huvudet är tomt.
Reflektioner vid den här tiden på dygnet är krävande och egentligen meningslösa. Han vet att han är lyckligt lottad. Han känner ingen lika intelligent eller snygg som han själv, ingen som har lika lätt för att få vänner eller att göra ett bra intryck.
Det var väl mycket därför han blev påläggskalv på det stora framgångsrika företaget.
Det var därför men även om kompetens är medfött är den riktig. Även om det är gratis så räknas det.

Och han känner ingen skyldighet att släppa den där livsomvälvande romanen han har skrivit, den som kommer att förändra världsmedvetandet för alltid.
För även om hans talang är störst i Sverige har han ingen lust att vara störst, ingen riktig lust med någonting egentligen. Visst kan det vara en effekt av medicinen också, men så kände han redan innan han började ta den. Därför valde han att studera ekonomi och inte gå en skrivarkurs på folkhögskolan, ingen lust att trängas och dela tid med medelmåttor, ingen lust att få beröm av människor han aldrig kommer att beundra, inte slösa det allra vackraste på sådana som aldrig kommer att nå dit själva. Och det vackraste kommer således att dö med honom och det är hans val, ingen kan ta det ifrån honom. Det är hans och ska inte smutsas ner med interpretationer, det vackraste ser man bara från sidan och ibland inte alls och det vackraste i kombination med hans vackra yttre kommer bara att göra honom till en prosaidol, en kulturmaskot. Värdighet och integritet, inte mata själverkännandet.

Det vackraste ser man, i bästa fall, bara från sidan och så ska det förbli.
Detta, en ståndpunkt, ingenting han argumenterar för, inget att reflektera över, han försöker inte att övertyga.
Ödmjukhet inför det som verkligen förtjänar det.

En trött gäspning till.

Nu kommer resenärerna från New York, den han väntat på kommer fram och presenterar sig. En man, lika välklädd som han är ful.


Hello, I'm Henry Hudson. You must be..

That's correct. Nice to meet you, how do you do?

JULIA # 59 - Parallell 3 av 3


III.

Henry hade växt upp på en farm utanför Chicago och var därmed en av få toppadvokater som förutom att vara mästare på förhandligstekniner även visste skillnaden mellan en schaktmaskin och en kultivator. Han sa ofta att hans föräldrar skulle vända sig i graven om de visste vad han hade lagt ut på sin Mercedes SL 550, sin lägenheter och sina nöjen.
De sista var oftast droger och prostituerade, men aldrig mer än vad som var nödvändigt, bara tillräckligt för att korta ner livet till det uthärdliga (femtiofem år, sen tar jag livet av mig).
Han hittade snabbt på den unge mannen som hade mött upp honom. Han tänkte att att de blir bara yngre och yngre, de som snart ska ta över. Men den här var lite för vacker för finansvärlden, lite för vacker för världen överhuvudtaget. Han får säker ligga mycket.

Ibland trodde kvinnor att Henry var en djup man, att han höll många sanningar inom sig. Att han var mer än bara en snuskgubbe som utnyttjar andra av slentrian. Att sådant på något externt och inte var hans fel utan barndomens, omvärldens förväntningar eller helt enkelt ett missförstånd.
Men det var inte sant. Det som var ytan i Henry var också botten.
Han var ingen man skrev böcker om och det hade han accepterat för länge sedan.

Fast en gång. En gång, när han var på affärsresa i Paris.
Han hade anlänt till det anginva hotell och väntat på att bli upphämtad.
Efter att ha stått där i en timme gick ilskan över och han började ana oråd på riktigt. Han tittade i sin kalender och insåg att han misstagit sig med datum när han hade beställt flygbiljetten. Mötet var först om en vecka, planet hem dagen efter. Det var hans eget fel och han hade inte insett det in i det sista.
Henry hade 100 euro i kontanter, det skulle inte räcka till hotell i en vecka. De opålitliga franska bankomaterna hade svikit honom och hans kreditkort. Även mobilen var anpassad till ett annat system. Och vem skulle han ha ringt? Det hela var ganska pinsamt.
Där stod han i foajen, ensammast i världen i ensamhetens stad.
Han gick ut på Chatelet som kryllade av stressade parisare trötta turister med tunga kameror och en och annan lungt promenerande flanör.
Första gången i Paris.
Det var vackert här.
Han började irra runt, tittade på staden på ett annat sätt än de andra, än vad man brukar när man vare sig är affärsman eller turist.
Tittade med en överlevares ögon, han insåg halvt om halvt allvaret i stituationen. Började planera. Sökte efter lösningar, shoppinglandskapet närmade sig stängningsdags, personalen på den lyxiga gallerian BHV började giva honom till känna, än om med den största diskretionen, att han snart måste gå . Han gick mot Forum des Halles, tänkte att han säkert klarar den första natten utan sömn. Jetlagen skulle hjälpa honom.
En liten man med sovsäck gick ner i metron. Insiktinkten sa åt honom att gå efter. Men nej, så snabbt förvandlas man inte från framgångsrik bolagsjurist till uteliggare. Hellre gå runt hela natten, hellre försöka hitta logi på ett civiliserad sätt.
Han satte sig på en bar som hade utsikt över floden. Köpte ett packet cigaretter och ett glas. Satte sig vid fönstret och tittade ut över Seine.
Det var ju ganska enkelt egentligen.
Ambassaden så klart.
Han satt kvar i baren någon timme, förvånades över sitt eget lugn. Till slut reste han på sig, lämnade tio euro i dricks och gick mot metron.
Det var bara att ta sig till Place de la Concorde hade han fått veta. Gula linjen.
Men väl nere i metron kändes det plötsligt fel. Henry stod framför biljettautomaten men hade hade ingen lust att stoppa in mynten och köpa en biljett. Han kunde ha plankat in, kanske t o m övertalat vakterna att släppa in honom gratis. Herregud, det var ju inte ens särskilt långt att gå.
Men det kändes fel och rätt samtidigt.
Hans ögon började söka övernattningsplatser.

En gång, denna gång, lärde dig Henry allt om Paris. Efter åtta dagar hade han sett kartonghus i skuggan av monumenten, lärt sig att metron stänger två och öppnar sex, iallafall på helgerna, alla Butte Chaumonts gömställen. Mat och sådant löste sig. Det gör alltid det. Till slut bokade han om sin resa hem, ställde in mötet, åkte hem till Chicago. Tog en dusch och bytte kläder.
En gång gjorde han någonting annorlunda.
Men det här ändrade inte något i Henrys liv. Det var bara någonting som hade hänt och som han kom att tänka på ibland. Men utan reflektioner. För det var inget särskilt i det hela, egentligen.

15/04/2010

JULIA # 58 - I'm not the girl who misses much




The people, the photographer, the tan, the altar, the hair cuts, the city, the horrible coffee machine that was always on the brink of explosion, the Pol Remy, the bucket from Tati, the colours, the Le Chateau, the time, the pink lip stick, the night that followed, the heart broken in that way and not in another, the fake wooden floor, the jokes and the thoughts of that day.

It’s not that I prefer that to what I have now – I just want both worlds at once.

JULIA # 57

10/04/2010

MARIA #15 - MOONS


All the loves you have, however brief or intense or real or fake, will teach you something or bring you something with them.
I would never have moved to Iceland if it wasn't for a love lost. Nor to Prague, I would never have started watching the kinds of films I most love now if it wasn't for desire.
I bet a lot of the books I have been recomended to read were once recomended by someone else who in turn was also recomended to read them by a love of their own.
my last real love tought me to not apologize for everything and to try new things. I still feel the need to undo things, to make myself undrunk by the means of apologies, but I stop myself too in at least 90 % of the cases.

I am trying to write an essay. essays that you have to write is the one thing I have the hardest time to do in the world. Especially now when the sun is shining and everyone is drinking beer in the park. I keep wandering the internet, refreshing the page. waiting for? inspiration? the thing is that forced essays will never bring me any inspiration, only dread. I fall asleep while trying to read the theoretical litterature. I have been biting this pen for two hours now. eating 5 bowls of soup.
maybe after one more bowl I will be able to shit out some well formulated words on a subject i don't care for. just maybe.
or maybe I will take life by the hand and head out the door and join the rest of london in the sunshine.
life is for living right?

Aleksandra #19

So what are we supposed to do now? I call grandma. It is busy. Should I update my facebook status? Should I put on a black dress? Would they mind a tight one? I dont have any other. I call Julia. We talk, dont know what to say. We start to cry, I suppose that is what you do when you dont know what else to do. I had met with some of these people, some others had been part of my life through conversations and media. How can I pay my respect? Julia: -"I wonder what Kjell Albin Abrahamsson will say".

09/04/2010

JULIA # 54 - Bloki

I love buildings like these. In Polish, they are called bloki. For me a blok represtents a building full of life, behind every door there is a family, with a story and several parallel lives heading in all directions.


My childhood had a bloki-patterned background and I've heard that when the wind blows, the people that live on the very top can feel their appartments moving.


I've also heard that the bloki are not grey because of the pollution, but due to a decision made by the leaders in the communist regime that figured that the colour of a blok would fade away soon enough, thus one could just as well paint them grey from the start.


In recent years, the grey bloki have become childishly colourful. That is nice too.


And I always thought that original bloki was something that was typical for all Polish cities. But when I search for pictures, all the interesting ones are from Gdansk, where I was born. Maybe I could ask Liv for help and we could make a Gdansk City Safari?

One stop that has to be included in a Gdansk city Safari is the 850 meters long 'Falowiec' that has over 6000 occupants. When you pass the building by bus, it takes three bus stops from the beginning to the end.


I think this one too, is full of stories.
Political and dreamy


And then I stumbled upon these sweet pictures. These liebelings are made by a Berlin based street artist, EVOL, who seems to share my love for bloki.





JULIA # 53 - A call from America

08/04/2010

JULIA # 51

10:38pmJulia
jag vill se ut såhär imorgon
http://photos-f.ak.fbcdn.net/hphotos-ak-snc3/hs509.snc3/26726_339866096827_666811827_4181242_1410421_n.jpg

10:38pmFredrik

åååhhh superkvinna!!

10:38pmJulia
JAG VET
jag har redan kroppstrumpan

10:39pmFredrik

älskar
vill ha kroppsstrumpa

10:39pmJulia
behöver bara hitta en matrixrock jag kan klippa i
jag har 2 kroppsstrumpor

låna?

ganska äcklig grej att låna

10:39pmFredrik

redan gjort

10:39pmJulia

undrar om jag har tvättat dem efter att jag kom hem m den från marknaden?

tror inte det

10:40pmFredrik

äckligare att låna tamponger

10:40pmJulia

lite

10:40pmFredrik

använda

10:40pmFredrik
men typiskt lixom dig
eller mig med

10:40pmJulia

stor hivrisk

10:40pmFredrik

orka tvätta

10:40pmJulia
men miljövänligt!

10:40pmFredrik

haha men säkert allt är redan uppätet av lössen
hivlöss

10:41pmJulia

alltså så jävla skönt att det där med miljö är så himla hypat,
nu kan man skylla sin bristande hygien på
JA MEN JAG TÄNKER FAKTISKT PÅ KOMMANDE GENERATIONER, OK?

mmmm.
hoppa duschen.
sova längre på morgonen.

07/04/2010

Aleksandra # 18 - Garbage fashion







Because I rather spend my money on abundant dinner parties for dozens of friends and strangers. Because you should not possess anything you cannot bear without. Because all the fond memories, odd stories, legends and lies and random reveries that surround my wardrobe. Because the variety of Montreuil is so much larger than the choice in any designer store where awesome rags were chosen out by someone with better taste than yourself.

JULIA # 50 - Wild fire

Brush fire, bush fire, some plants are dependent on wild fires for their survival, ignition, forest fire, continues to burn under the ground for several days, grass fire, lightning, hill fire, crawling, crown, jumping, spotting, peat fire, human involvement, vegetation fire, ecological succession, wild land fires occur on every continent except Antarctica.

SO MUCH DRAMA.



06/04/2010

JULIA # 49 - Utlandssvenskar 1

Utlandssvenskar.
Vi ler åt varandra och nickar igenkännande när vi berättar om städerna vi kommer ifrån. Jag har inget gemensamt med dig och bara för att vi är utanför Sverige får du inte tafsa på mig. Gå hem, och titta inte ens på mig igen för då är det inte säkert att du får återse ditt barndoms land. Mitt Dublin, mitt Paris är inte ditt, när vi kommer hem kommer vi bara kunna referera till samma gator och byggnader. Punkt.

Utlandssvenskar!
De enda som förstår mig, mitt språk, mina barndomsminnen! De få av er som är som jag, de som inte vet men vet allt, de som jag skulle ha beundrat tyst i Sverige, men jag nu kommer över till med en flaska Jack och massa smör och sen blir vi vänner, de bästa, de starkaste. Dublinborna ser inte skillnad på oss, vi delar män och tankar och bygger ett samhälle i vår fuktskadade lägenhet, ett efemärt system som aldrig kommer att fungera i en annan tid eller annan plats.
Vid hemkomst förlorar vi kontakten. Men den jag var då och hon du var, de två, vi två, kommer att vara blodssystrar för evigheternas evighet.




När jag bodde i Dublin 2006 skrev jag en bok. Den hette Nordiska dimensioner och var superkass. Jag hittade den i helgen och log åt mig själv. Fast vissa saker tycker jag fortfarande är okej, som det här. Och det är roligt att jag förutsåg att jag skulle bo i Paris en dag. Men flickorna på bilden har alltså inget att göra med texten. De flickorna fanns inte ens 2006, de föddes lite senare än så, på Paris gator. Och var tydligen punkare?