vi var alla unga, mer eller mindre begåvade och vi var vackra

31/07/2009

JULIA # 2 - FOLIES PIGALLE

Det var på den tiden jag hade hängt med Bryssels undergroundscen ett tag, med vetskapen om att det här livet var inte hållbart men så mycket mer värdefullt än alla världens eviga ting. På tiden när jag ansåg frihet vara det högsta värdet – både för att det är det , men också för att det är lätt att leva med frihet som livets mening. S och D och jag gick runt på gatorna i S:t Gill och S:t Gery,och de lärde mig att spela gitarr vilket senare skulle rädda mig mer än en gång. I gengäld gick jag runt med hatten på deras konserter och fick så mycket pengar att de hade till hyra, hasch och kebab för nästkommande vecka. Allt det fina slutade efter att S fick känslor för mig och till slut var jag tvungen att flytta för att inte lämna stället för sent. Och när man är tvungen att flytta finns det bara ett fåtal städer man kan flytta till. Städer tillräckligt stora för att man ska hitta ensamma platser, för att upptäcka utrymme. Paris är en sådan stad. Nowa Huta en annan, men jag hade ingen lust att åka tillbaka till Polen riktigt än, så det bar ut väst.

Jag var ingen bohem, allt var organiserad och min flykt var maskerad till ett universitetsutbyte med en fascistskola där Le Pen och hans likar har fått diplom ur rektorns hand. Men jag tröstade mig med att Jimi Hendrix en gång hade spelat i den stora amphiteatern och traskade duktigt till skolan, tog anteckningar eller sov, letade och hittade meta-männsikorna bland överklassmänniskorna. Och lustigt nog var det här, i min inramade ta-metron-samma-tid-varje-
dag-tillvaro som jag började ta friheten på allvar. Jag valde kuser som handlade om asylinvandring och EU:s fria rörlighet så att jag kunde skriva liberté så många gånger som möjligt varje dag. Och jag var i rätt land också, för tre stolta ord representerar detta lands historia och störst av dem är friheten. Det var en verklig paradox att känna sig tvungen att läsa in allt om frihet inför tentorna. Men det gick, och jag lärde mig mycket, både i skolan men framför allt utanför. Och det blev en historia där också, med utgångspunkt från Frankrikes stolta huvudstad


Det hela började med stor sorg, som alltid när man lämnar ett ställe man älskat för ett annat. Ensamheten kröp innanför huden och jag ville bort. Fast ännu mer ville jag in.
När jag först kom till Paris gick jag runt i längtan. Längtan efter kärleken som aldrig kom, festen som aldrig hände, språket som aldrig infann sig, vännerna som inte svek. Men jag var säker på att de fanns där någonstans på stadens vackra gator, inslaget i rosett och presentpapper och väntade på mig. La maladie de Paris. Ja det finns något som heter så, ett depressionssyndrom som ofta drabbar japaner som flyttar till ljusets stad och som inte alls finner det de förväntade sig. Besvikelse. Paris är aldrig det det har varit. På femtiotalet drömde Hemingway om det glättiga tjugotalet, på sjuttotalet drömde Stig Claesson om det filosofiska femtiotalet. Det här är kanske världens ensammaste stad, ensamma själar i ensamma kroppar går runt i Parisnatten med drömmar som inte kan förverkligas just här, inte längre iallafall. Men det finns ingen stad det är vackrare att vara ensam i.

Och min övertygelse var riktig. Allt hände, allt det fina inträffade till slut. Allt och mer. Vart ska jag börja? Med modeveckan i november kanske? Då jag började bära mask på fester och kom alltid in, öre kön? Eller första Dead Muse, på Chez Moune, en klubbkväll som har svaret på livets mening. (Paradigmskifte. Musorna har kontrollen, musorna styr den som förut bekräftade dem, de kickar hans ass ut ur klubben och snor hans drink. Musorna dansar vidare, kanske med en liten paus där man gör din fantastiska övertydliga jag-vill-ha-sex-gest. men det är allt. Det är den bekräftelsen du får av mig baby. ) M, T, M - de vackraste vackraste! Sådana man skriver poesi, triologier och drömmer om, sådana människor! För stora för kort, de får inte plats, tvådimensionellt är inte nog för människor med fem själsliga dimensioner. M, vis, rå, så, mycket för mycket, hård och mjuk och känslig och stark. T, petit oiseau, med världens största ögon och lika stor integritet. Och M. Det balanserat obalanserade, som slåss inifrån och ut, som drar till sig utan att söka. Som bakom svarta solglasögon skrattar åt misären, på ett mjukt sätt, nästan så att man blir rädd.

Modeveckan i februari, efterfest, där jag kom in på falskt namn (Lele Actonic, vem är du?) där jag gjorde dumma saker och blev svag och började prata med en man som blev viktig för mig, där jag började att kyssa samme man i källaren, där en av majoritetskärlekshistorior
na (les histoires d'amour finissent mal en general) påbörjades, där jag dissade den där kände, vackre för att han gav mig tillfälle. Livet, baby, känslorna, vad du än var, vem du än var fick du mig att längta. Hungern växte, hjärtat krossades, jag gick vidare.


Senare gick tiden åt att bygga upp mig själv. Paris festscen bleknade, de mest glänsade stjärnorna började få nog, började få en hunger för nåt nytt, vi kan mer än så här, vi kan mer än att dansa på bord och ha efemära whiskykonversationer och vi vill ha mer mer mer än fler vimmelkort med samma bakgrund med samma nikon d70 eller canon 350d, livet har mer att ge, Paris har mycket mer att ge. Brytpunkt.

Det blev skridskoåkning med transor, des nouveaux romantiques och amerikansk sjuttiotalsmusik, det blev tillfälliga undergroundbarer, som bara existerade under några få månader och som gav gratis allt – sprit – pyssel – performance, om man lyckades stå på listan. Det blev badhus och turer till förorten långt långt borta, det blev fotosessioner på kyrkogårdar, huntratals flyttar och prat om att man skulle tömma 6:e på alla rika och fylla de fina husen med klubbkids. Det blev billigt vin, billiga kvällar, billiga kortspel och filosofi. Och droger. Ju mer uttråkade folk var desto mer droger tycktes Paris mest lysande människor behöva. Men jag hörde också mycket om ångest, om självrannsakan – vad gör jag med mitt liv? Om tappra dieter och sluta röka försök.

Sen då? Sommaren pockade. Trettiofem grader på dagen, åska på natten. Snart ett år hade gått sen min generation, den här kullen äntrade den vackra stadens portar. Hade vi kommit närmare friheten? Schhh, fråga inte sånt rakt ut, fråga inte så hemskt, det vet vi väl inte än? Sånt ser man i efterhand, i backspegeln. Fortfarande några månader kvar. Jag måste hitta jobb, jag krossade tanden i tre delar när jag åt en lyxfrukost hos honom med det lockiga lockiga håret. Nu är det slutet av maj. Jag stannar tills november. Drömmen om den perfekta Parisnatten består och det kommer den göra länge, för den drömmen har slagits in fler gånger än vad som är rättvist, livet här är vad det inte kan vara, vad det inte kommer att vara någon annanstans.

Men Paris är en tuff stad. Våld och trakasserier är en del av det hela, ingen fantastisk utekväll utan en hemväg – antingen taxi eller nattbuss, båda lika farliga, på olika sätt. På förfester byter tjejer historier om när de tagit en taxi själva, hur chaffören tittat i backspegeln och kanske onanerat, om dödsångesten och det fullkomliga utlämnandet som måste maskeras med kontroll, om äcklighetens stön som hörs genom ipodmusiken trots den höga volymen, om osäkerheten om det här är rätt väg och tankarna om överlevnad. Om vetskapen om att bildörren är låst, för chaffeurens säkerhets skull och för att undvika springtaxi. En annan kontrar med historien om när hon hamnade i slagsmål för att hon inte accepterade att förortskids med bruten engelska sa att de skulle put their big cock in her mouth, om hur hon freakeade och slog honom i ansiktet – för alla tjejers skull, inte bara för sin egen – hur nålen på hennes jacka råkade träffa precis vid hans öga och han gav tillbaka med att krossa en vinflaska på hennes huvud. (Pheonix. När gärningsmännen blev utslängda, och bussen börjar köra vände hon sig om, blodig och pekade fuck you. För alla tjejers skull.)

Paris, det vackra och det hårda. Mer La Haine än À bout de Souffle. Och likväl, en lika vanlig diskussion på förfester är ångesten över att behöva lämna den stolta staden, nej nej nej prata inte ens det, jag mår illa. På riktigt. Så vi byter ämne. Mannen! Han med det stora lockiga håret! Han var galen, speciellt när han skulle deklarera. Imiterade självmordsförsök med en hammare, jag skrattade tills jag grät. Jag träffade honom en natt och bluntely tänkte att det bästa sättet att komma över en man är att komma under en annan. Sen en fantastisk frukost i Montmartre och vi höll hand i Pigalle och passade bara så jävla bra ihop, han i sin skinnjacka och stora svarta lockar, jag i tigermönstradklänning och slitna nätstrumpbyxor och kort blonderat hår och han var så jävla bra på att hålla handen, jag ville inte lämna honom, hur kommer jag någonsin att kunna hålla någon annans hand? Och under loppet av de tre - fyra timmar vi var tillsammans på morgonen missade han tre viktiga möten och jag förstod redan då att det här var någon alldeles speciell och att han kanske inte skulle hjälpa mig att utvecklas som jurist men ändå lära mig mer än tillräckligt. Och det slutade det också men blev det spelar ingen roll för han var en fin passage i den ohållbara liv jag lever nu.

Så Paris. Sju månader i ljusets stad, detta är vad som har hänt. Bland annat. Kanske har jag kommit närmare det där finaste, det där som benämns som frihet. Kanske, det vet man inte än, sånt ser man först i backspegeln. Nu är en början på en ny miniera. Ny lägenhet, ny flatmate, ny tillvaro, för skolåret är. Nya visheter framför mig. Jag är lite rädd. Åh Paris, staden som äter utländska drömmare. Paris n'est pas ca, que c'a été, mais Paris sera toujours Paris. Jag föredrar att göra en summering nu, när jag kan ändra, när det finns tid kvar.
Jag vill inte tänka på slutet, inte låtsas om det. Låt livet alltid vara så här. Som det är just nu, i soliga soliga Paris, där folk trängs i Luxemburgparken och i Tulerierna, där det fortfarande är en obestämd massa av dagar att leva och vandra runt sökandes efter en avgrund som håller, där nya kärlekshistorier ständigt påbörjas och en ny lägenhet just inretts för två vilsna flickor som gör det bästa av allt, där en av dem drömmer sig bort i sina egna minimemoarer istället för att reda ut sånt som ska redas ut, där allt, och jag menar verkligen allt fortfarande är möjligt och jag inte kan se slutet än. Och förhoppningsvis kommer på hur jag ska göra för att det så ska förbli.




ANNA#1 "Hi"

SELF INTRODUCTION speech by Skanky Scampi


I am terribly loud and gregarious, when there is one person and an impression to make, when i know they like me, i am a fucking peacock. Sometimes it makes me come of more as the crazy lady than the fun sage. I can be quite the entertainer though, but man there’s a thin line there.


I have little love for moaning hippies, when they blame their wrecked chi on someone else! Well you wrecked my morning. I say its bad chi to make someone feel bad about your chi.


Some of my most precious belongings: a door knob, my holy unicorn ring, my notebook.


I wrote a drunk dissertation on why most boys from Antwerp look like hobbits.


If ever in doubt listen to 50 cent and the fog will lift.


30/07/2009

MARIA #2 - MOVIE MAKING


Me and my friend Léna are making a film. It is all in the making, it is all planned. We have so many influences that it will make your head spin, in a good way. It is going to be a 90's DIY gummo-eque brown bunny-ish grungy raw and dirty but beautiful documentary style film.
I haven't made a film since 2007. That feels somewhat surreal for calling myself a filmstudent, I guess I have been too busy drinking whiskey and dancing and falling in and out of love and living in random countries. On the other hand all those things make for good film material. I also want to do a short animation about bouncers at clubs, but thats a completely different story.

The screenshot above is not from the film to come but from a non-project that fizzled out. 
This one, however, will not.

28/07/2009

IDA #1 I always knew I was gonna fall in love with you


Ok, forget about the cheesy title for this post. But really, I always knew that one day, I would fall in love with him and here I am. I have a heart that is very likely to betray me by always getting, should we say, a little bit too involved with the bad ass guys, the player guys, the ones that leave you staring into space at night and wonder what went wrong this time? The bad guys that are always so sweet in the beginning, and you think “wonderful, oh, he makes me so happy, he is sweet and oh oh oh how I love his kisses and the random textmessages where he claims that he misses me” and you have some sex with him and you hold hands sometimes and you get drunk together and when he touches your back “just to see where the most sensitive parts are” you close your eyes and you once again feel at home and you can feel your inside relax and even though a little voice in your head is telling you not to, you let yourself let go. And then the weeks pass and…. well, you find yourself in the same old position again. Listening to sad songs, staring into space. Missing his every footstep on the floor, how he breathes on your ear, how you watch the sun rise with him, how the sweat is pooling in your bellybuttons one sunday morning/afternoon when you stay in some bed somewhere under a way too warm duvet the whole day and laugh and kiss and have sex and bite each other in the shoulder. Yeah, anyway, those guys are the ones that really speak to my heart. And yeah, anyway, I find myself in a way too familiar position. And I am like, oh my god, bloody fucking heart, why cant you fucking stop it. Please stop it. Stop feeling it. It makes me so goddamn tired.

Home-made cure for forgetting:
Drink 15-pesos-tequila until you black out
Have sex with his friend (no judging here please, all is fair in love and war right?)
Smoke and stare into space and listen to every song that reminds you of him
Drink the vodka in your fridge (mixing it with something is for pussies, drink it pure for the best “I hate myself-feeling”) and cry and curse your heart and the way it seems to work against you not with you
Have sex with the friend again

Do not:
Ask him to meet you 7 times and get the answer “no” all the time without getting the hint

God, I look at this and I feel so pathetic. I feel like a 14-year old. I feel like bloody Bridget Jones minus the happy ending. I feel like that but its pretty fair because I always knew I was gonna fall in love with him, because I know my heart, and because I know what makes it pound faster, and yeah, yeah, he was all of that from the beginning to the relatively bitter end.

This is a new blog so I guess that the first post is like a presentation. My first post pretty much pictures me as a sobbing alcoholic promiscuous person with a faiblesse for getting my heart broken by bad guys with spirits made of stone. Hi, my name is Ida.

22/07/2009

JULIA #1 - SMOKE

Smoke

A few years ago, I worked in a bookshop in Dublin and sometimes I operated the tobacco counter. There I learned that customers are defined by their cigarettes. Here are some of the associations I made:

Benson&Hedges: Bought by inborn Dubliners with heavy accents. Only men, mostly bald.
Marlboro Light: Girls, boys, everyone rather young and good looking. Party smokers. No yellow nails, no yellow teeth, no smoker’s cough, yet.
Marlboro Red: Mostly people I never remembered but also the beggar lady outside the store who always paid with very small change
John Player Blue: An Irish favourite, especially among those living on the North side of the Liffey River. “20 Bleu dere love when yeer ready” echoed in my head at the end of the work day.

Other associations I’ve gathered throughout the years:
Lucky Strike: An urban legend says that Lucky Strike got it’s name through a advertisement campaign where one cigarette out of 1000 would contain marijuana. If you got that very cigarette, that was a lucky strike.
Gauloises: Almost embarrassingly associated with Parisian nostalgia. Rarely pronounced correctly outside of France.
Perfect for chain smoking in bed and, trying to make the smoke fill out the void of a broken heart. (It won’t work but it will give you something to do for a while)
Red Prince and John Silver: For the suicidal ones
Vogue: Popular among truck and taxi drivers in Poland.
Camel: Smoked by Charles Bukowski's father. The pyramids are supposed to be magical, with different dimensions in every angle.
A lot of money and thought has been put into the design of the packaging, first by hiring the highly sought after graphic designer Fred Otto Kleesattel and later by incorporating camouflaged objects into the camel, such as buildings, Manneken pis and a naked man.
Davidoff: Strong beautiful girls with hard hard eyes. Often found a long way from home.
Tigra: Belgian cigarettes. The tiger lady on the pack is said to be a 50ies model from Antwerp who was murdered under strange circumstances.
Marlboro Menthol: Parisian boy unconsciously reviving childhood memories of drinking sweet mint tea with his father on the balcony near the harbour of Alexandria.
Pall Mall: Kurt Vonnegut called them “a classy way to commit suicide”, although I don’t agree. To me, they’re a last resort, and they don't even have the little cartoon flip that can be used as a filter.
Blend: I’ve never seen them outside Sweden but each time I hear the words ‘Yellow Blend’ I see an unhappy single mum in the 90’s in front of me, with a castrated cat by her feet, smoking Yellow Blend under the kitchen fan.
Mayfair lights: Their slogan goes "a good smoke at a fair price" and they’re the alternative if you find yourself broke in London, cause you’ve spent all your money on pints and those funny looking but expensive cabs. They taste like shit but apparently they’re the second most popular cigarette brand in the U.K

There are unfaithful smokers too – those who start off sneak-smoking Marlboro lights at an early age, as they get more life experience they turn to Lucky Strike. With their first job and some cultural references in their backpack, they switch for Camels. Later, as the economic crisis hits them, they rationalise, step down and convert to Pall Mall.

A smoker’s life is always in motion.

Cigarettes are a curious symbol. They have a dangerous aura among them, but the killing takes enough time for me to be brave enough to ignore the danger. Smoking brings people together and cigarettes contrast perfectly with the beauty of youth and smell like death and (night) life simultaneously.

But to be honest, all of this are just stories and associations made out of illusions, trying to make lives more like films and turn grey days into melodramatic ones. The real consequence of me writing this post is that I’ll have a really hard time finding a health insurance to a decent price since I now got SMOKER written on my forehead.

Hello, my name is Julia and I like living on the edge.

21/07/2009

MARIA #1 - ROOFTOPS




I have always had a fascination for teenmovies from the late 80's / early 90's. I guess I like the whole "coming of age" and teen rebellion thing, mainly because I never really, really had a period like that. I mean, of course I did a whole bunch of stupid and illegal stuff. But I never ever let anyone of authority to tell me off find out about it, which I guess makes me a coward of sorts. Or just very good at hiding things.
Well, anyways films like Suburbia, The Outsiders, The Legend of Billy Jean and the likes have all the ingredients for me to become completely and uterly obsessed with behaving like a teenager. I guess they just remind me of how much fun it actually is to throw rocks through the windows of abandoned warehouses and throw myself or my friends in bushes just because I feel like it. I am very proud of my bruised legs.

Being in the teen-mode also makes me think of all those times when you meet someone who is so special and amazing that you want to bring this person everywhere and tell him all of your secrets. At least that is how I work. Well a lot of these people pretty much come and go, which somehow makes the time spent with them even more special and amazing. Just because there is no telling what would have happened if that time would have lasted longer. I have at least three people like this "not so much" in my life at the moment. Or well they are in my life mainly when I daydream and sometimes when they send me random emails claiming they miss me. When I focus hard enough I can totally picture a future with either one of them, its not the kind of future people normally picture. It doesn't involve any kids nor cars nor houses close to the beach, not even marriage except the occasional "let's get drunk and get married in vegas here's a ring out of a gumball machine!" daydream. It is just basically me and him sitting on a rooftoop overlooking a city (sometimes I imagine it to be New York, other times I leave it unimagined) sharing a bottle of tequila and laughing at some stupid joke or screaming or freezing or kissing or all of the above.